Jag skulle vilja prata om det här. Jag skulle vilja prata om det allvarligt. Jag skulle vilja prata om det utan förkastanden, utan fördömanden. Jag skulle vilja prata om det med respekt inför det faktum att vi alla har olika erfarenheter, att vi alla bär våra märken på olika sätt, och att dessa märken bränner olika djupa sår i vår hud. Och att vi lever i en tid som gör ont.

I Sverige behandlar vi alla lika. I Sverige behandlar vi ALLA lika. I Sverige behandlar vi alla LIKA. Varje gång svensk media rapporterar om en katastrof, om någon tragedi någonstans i världen får vi höra det; uppgiften om svenskar bland de döda eller skadade. Som är svenska liv viktigare än andras? Eller bara: att stilla oron hos dem i Sverige som har vänner, anhöriga, kolleger, bekanta i det drabbade området. Också jag lyssnar efter det där så fort något händer på en plats där jag har vänner eller familj som råkar inneha svenskt pass. Jag hoppas få höra orden: Det finns inga uppgifter om svenskar bland de döda eller saknade.

Det är svårt att känna gruvgas. Den saknar lukt. Den saknar färg. Den är inte giftig att inandas. Men den är extremt lättantändlig, och kan plötsligt orsaka en förödande explosion. I hopp om att upptäcka gruvgasen i tid, brukade gruvarbetare förr ta en liten burfågel med sig ner i underjorden. Började fågeln skälva i sin bur, eller burrade den upp fjäderdräkten, då var katastrofen nära.

Det var dig det handlade om hela tiden. Jag skrev min avhandling i idéhistoria om en brittisk antropolog, James George Frazer. Han var en av de sista stora länstolsantropologerna, en herre som aldrig reste själv men som byggde stora antropologiska system av andras berättelser: rapporter från missionärer, militärer, handelsmän, erövrare. Han beskrevs som försynt. Blygsam. Mild. Under avhandlingsarbetet kom jag honom allt närmare, en alltigenom sympatisk herre. Jag blev med tiden besatt av att bevisa att han var ond.

Det var högstadium och skolkande i en källartrappa nedanför hemkunskapssalen, en pojke som hette Ola som spelade gitarr, vi sjöng sånger som redan då var retro men som blev del av min politiska skolning. Björn Afzelius Kungens man. Hoola Bandoolas Keops pyramid. Ebba Gröns Die Mauer. Allra mest Ebba Gröns Die Mauer. Texten kan jag fortfarande utantill. När vi satt i den där trappan till ett av skolans källarutrymmen hade Berlinmuren fallit redan året innan. Jag hade aldrig varit i öst. Min uppfattning om vad muren inneburit för människors liv var vag. Men sångens kraft, inser jag idag, kom också av hur den politiska kritiken tog formen av en tragisk berättelse om romantisk kärlek. Muren skar som ett splittrande sår genom staden...