När OS-facklan 20 juni nådde delstaten Amazonas huvudstad Manaus, hölls en ceremoni på militärskolan för djungelstrid, Centro de Instrução de Guerra na Selva. Fackelbäraren Igor Simoes Andrade flankerades av kamouflageklädda soldater, varav en höll en jaguar i en kraftig kätting. Bara timmar senare var jaguaren död, ihjälskjuten av en soldatkula. Historien om jaguaren Juma, som hon kallades, kan tjäna ofrivillig illustration av Brasiliens ambivalenta relation till Amazonas.

Sedan 1993 har det Amsterdambaserade nätverket UNITED fört en dödslista för fästning Europa, en sammanställning av uppgifter om människor som dött till följd av europeisk flyktingpolitik; på väg till Europa, under väntan i Europa eller under deportationer från Europa. Dödsorsaken anges i en särskild kolumn: ”saknad, förmodligen drunknad på väg till Sardinien med båt”, ”slagen till döds med påkar av smugglare i Sinaiöknen”, ”hjärtattack, asylsökande i Nicosia, var vid svag hälsa när bidragen drogs in”, ”självmord, hängde sig från vattenkokarsladd i Langenhagenfängelset, i väntan på deportation”.

Jag skulle vilja prata om det här. Jag skulle vilja prata om det allvarligt. Jag skulle vilja prata om det utan förkastanden, utan fördömanden. Jag skulle vilja prata om det med respekt inför det faktum att vi alla har olika erfarenheter, att vi alla bär våra märken på olika sätt, och att dessa märken bränner olika djupa sår i vår hud. Och att vi lever i en tid som gör ont.

I Sverige behandlar vi alla lika. I Sverige behandlar vi ALLA lika. I Sverige behandlar vi alla LIKA. Varje gång svensk media rapporterar om en katastrof, om någon tragedi någonstans i världen får vi höra det; uppgiften om svenskar bland de döda eller skadade. Som är svenska liv viktigare än andras? Eller bara: att stilla oron hos dem i Sverige som har vänner, anhöriga, kolleger, bekanta i det drabbade området. Också jag lyssnar efter det där så fort något händer på en plats där jag har vänner eller familj som råkar inneha svenskt pass. Jag hoppas få höra orden: Det finns inga uppgifter om svenskar bland de döda eller saknade.

Det är svårt att känna gruvgas. Den saknar lukt. Den saknar färg. Den är inte giftig att inandas. Men den är extremt lättantändlig, och kan plötsligt orsaka en förödande explosion. I hopp om att upptäcka gruvgasen i tid, brukade gruvarbetare förr ta en liten burfågel med sig ner i underjorden. Började fågeln skälva i sin bur, eller burrade den upp fjäderdräkten, då var katastrofen nära.