År 1964 besökte författaren Clarice Lispector Brasiliens nya huvudstad Brasilia, invigd under pompa och ståt fyra år tidigare. Byggandet av staden hade inletts 1956. Det var ett storslaget projekt att genom modernistisk arkitektur och stadsplanering civilisera det vidsträckta inlandet. Brasilia byggdes från scratch, och i Lispectors skildring reser sig staden på den savannliknande cerradon som en steril hemsökelse från framtiden. En stad, säger hon, byggd ”utan plats för råttor”.

I familjen var julkrubban alltid mitt jobb. Spädbarnet i sin bädd, herden och hans lamm, åsnan. Nu är det min dotter som ställer upp krubban, återskapar noggrant och under stort allvar fotografiet på kartongens framsida. Titta mamma, det är alldeles likt!

Under ett antal intensiva veckor 2016 översatte jag en text av Davi Kopenawa, shaman, profet, aktivist från Toototobi-dalen i norra Amazonas. Texten är ett utdrag ur hans bok Den fallande himlen, publicerad första gången i Frankrike 2010 som La chute du ciel: Paroles d’un chaman yanomami. Boken skildrar den koloniala kontaktzonen, Brasiliens nationella expansionsfront i yanomamiland, och hur denna expansion under senare delen av 1900-talet vände livet upp och ned för yanomamifolket. Det kapitel jag översatte, ”Kannibalguldet”, handlade om guldexploateringens förödande framfart.

Han sa: Det finns inget sätt på vilket någon som inte känner dig kan se på dig att du inte är helt svensk. Var det ett försök att trösta? Och vem i sådana fall, mig eller sig själv? Kanske kände han skuld över det som drabbade mig, försökte valhänt tvätta sig ren med denna försäkran. Slog ifrån sig när jag försökte förklara att det var lögn. Att det var jag som mötte blickarna, glåporden, ryggarna. Allt blev en gåta, för obegriplig att förhålla sig till.