Jag börjar på ett, byter till ett annat, fastnar, försöker med ett tredje. Jag lever mitt liv rätt mycket på tre språk. När jag misslyckas med att hitta orden ligger det nära till hands att tro att det handlar om språket. Det handlar inte om språket.

Universitetsbiblioteket i Brasilia fick under hösten ett växande problem med förstörda böcker. Efter ett tag började anställda se ett mönster i vilka böcker som drabbades. Alla anknöt de till mänskliga rättigheter. De förstörda böckerna är bara en i en serie incidenter på senare tid i Brasilien som kommunicerar ett subtilt hot. I söndags var det val, och den högerextreme kandidaten Jair Bolsonaro vann 46 % av rösterna. Ett kort tag såg han ut att kunna få över 50 %, vilket hade inneburit en seger redan i första valomgången. Nu kommer han istället att ställas mot tvåan, Arbetarpartiets Fernando Haddad, i en andra valomgång den 28 oktober.

På vägen ut för att gå till vallokalen föll jag i backen. Handlöst. Jag stod på gården till mitt hus, hade tagit ett steg bakåt och trampade rätt ner i en lutning. Hade jag bara varit lite stabilare själv den dagen, hade jag återfått balansen innan jag föll. Nu störtade jag. Det är något otäckt över att falla. Som att kroppen glider ur en och blir något annat, något som inte längre är mitt.

”Mamma, de pratar om oss. Det är nästan som om vi vore kändisar. De säger att vi är våldtäktsmän” Ett brev skrivet till en mor långt borta, kanske aldrig avsett att skickas iväg. Skrivet från ett Sverige där ordet ”barn” genom en märklig förskjutning de senaste åren kommit att signalera förövarskap. Åtminstone om det sätts samman med ”ensamkommande” och ”flykting”. När du läser detta är valrörelsen över. När jag skriver det vet jag ännu inte vilket Sverige du och jag har vaknat upp till.

När jag bildgooglar på staden där jag föddes kommer det upp fotografier på domkyrkan, på universitetet, på slottet, på människor som sitter på en uteservering en solig dag. Ett flygfoto i vilket de viktigaste turistattraktionerna ryms. Några pittoreska gatubilder. Vykortsklichéer. För mig som sexton år gammal gav mig av ensam från denna stad, tycks bilderna ingenting säga om hur det egentligen är att leva här. Ändå säger de så mycket.