Dagbok från Brasilien XI: Herre, förlåt oss inte

Det är dagen före påsk. Dottern sitter uppkrupen i en fåtölj i ett hörn av paradvåningens jättelika vardagsrum och lägger pussel på ipaden. För en liten stund sedan hade jag ett mindre utbrott på henne för att hon inte lät mig skriva ifred. Då drog hon sig undan med plattan. Nu oroas jag över att hon inte vill släppa den, över att hon verkar alltför nöjd med att bara sitta uppkrupen i fåtöljen utan att släppa blicken från pusslet. I parken på andra sidan väggen av glas börjar det skymma. Vi är i södern. Och södern är vad den alltid är. I alla fall här, i alla fall hos oss, i alla fall i min barndoms Brasilien.

Read More

Dagbok från Brasilien X: Din död fortsätter att vara ett slag i magen

Amanda, det händer att saknaden kommer till mig som ett slag i magen. Det har gått lite mer än tio år sedan du dog. Jag har fortfarande inte gått med på det. Jag kommer nog aldrig att gå med på det. Det är så mycket jag hade velat tala med dig om. Om vad som händer eller inte händer när en beväpnad och kevlarbepansrad man träder in i den första tunnelbanevagnen reserverad för kvinnor och fysiskt funktionshindrade, och ställer sig bredbent med ryggen täckt av den stängda dörren. Är jag den enda som i situationen pressar ner den blandning av oro och ilska som stiger i mig? Vem tror han att han är, som går in i vår vagn? Vi, systrar i vagnen, fortsätter att titta tomt framför oss medan vi väntar på att nå fram till våra destinationer.

Read More