Dagbok från Brasilien XXI: Eu te quero vivo / Jag vill att du håller dig vid liv

På en betongskylt inne i bostadskvarteret sitter Jean Wyllys ansikte fruset i ögonblicket; kongressledamoten är i färd med att avfyra en spottloska. Varje vecka går vi förbi hans porträtt. Titta mamma, han spottar på presidenten! Barnet har hört mig berätta. Jair Messias Bolsonaro var ännu inte president. Men han satt i kongressen när ledamöterna lade sina röster för eller emot riksrättsprocessen mot den dåvarande presidenten Dilma Rousseff. Det var den dag då Bolsonaro tillägnade sin röst minnet av diktaturårens mästertorterare, Brilhante Ustra. Jean Wyllys, från vänsterpartiet PSOL, hade precis lagt sin egen röst och var på väg tillbaka när han hamnade i konfrontation med Bolsonaro och spottade honom i ansiktet.

Read More

Dagbok från Brasilien XX: Adoção na passarela

Förra året. Vi hade varit och sett Luffaren och Rasmus ihop, den första filmatiseringen från 1955, vars manus sedan skulle ligga till grund för boken Rasmus på luffen. Det var jag, den sexåriga dottern och tonårspojken. För sexåringen framstod väl filmen som just en berättelse om ett Sverige som inte längre finns, en abstrakt tid när världen inte ens tycktes ha färger. Pojken kom med helt andra referensramar. Det var precis så det var på boendena, sade han efteråt, när familjerna kom för att välja ut någon.

Read More

Dagbok från Brasilien XIX: Den eviga freden

Vi är bjudna på en körkonsert en kväll, på en av de europeiska ambassaderna. Kören är mångnationell, en del är permanent bosatta i landet, andra är diplomater med tidsbegränsade kontrakt. Repertoaren en blandning av välkända sånger och hymner på olika språk, från olika traditioner. Det är vackert och stämningsfullt. Vi, publiken, sitter raka i ryggen på guldfärgade stilmöbler. 

Read More

Dagbok från Braslien XVII: De återuppväckta historiernas stad

I Amazonas växer träden som skulpturer. Än sen om det bara blir fragment? Den här staden är fragment. Vi är här i en vecka. Stephen berättade innan vi for att när han senast var här på 1980-talet var Presidente Figueiredo inte mer än en samling trähus. En del av dem står kvar, men det mesta är nu byggt av murbruk och puts. BR-174 skär rätt igenom regnskogen, från Manaus till Boa Vista. Om inte vägen hade dragits just här, skulle Presidente Figueiredo inte existerat.

Read More