När kampen blir lite tråkig

Jag minns en metafor vi brukade använda i miljörörelsen på 1990-talet: Den kokande grodan. Om man hade en groda i en kastrull med rumsvarmt vatten och sedan höjde temperaturen mycket långsamt, grad för grad, skulle vattnet koka utan att grodan ens försökte ta sig ut ur kastrullen. På samma sätt som grodan vänjer sig vid allt högre temperaturer, sade vi, vänjer vi oss vid miljögifter som till slut kan döda oss.

Victor Klemperer liknade på 1930-talet ord vid låga arsenikdoser. Man sväljer dem, och i början märks det inte ens. Men efter ett tag, när de ansamlats, verkar giftet ändå.

En av de gradvisa effekterna av Sverigedemokraternas etablering i rikspolitikens mitt, är att även de mer explicita fascisterna och nazisterna framstår som allt mindre extrema. De är mindre extrema. Inte för att de har förändrats. Vad som har förändrats är det övriga samhället.

I år har den nazistiska veckotidningen Nya Tider inte bara släppts in som utställare på Bokmässan i Göteborg. Den har också getts stjärnstatus i en medial cirkus där frågor om våld, demokratiskt självförsvar och människors fysiska utsatthet reduceras till en urvattnad abstrakt diskussion om "yttrandefrihet".

Det finns inget abstrakt över den nynazistiska rörelsen. Det handlar om våld. Nya Tiders nära band till Nordiska Motståndsrörelsen är väl dokumenterade. Nordiska Motståndsrörelsens inblandning i grova våldsbrott är väl dokumenterad. För var och en av oss som på grund av ursprung, sexuell orientering eller funktionsvariation inte har en plats i den fascistiska visionen av samhällskroppen, utgör de ett existentiellt hot. Men detta angår inte bara minoritetspersoner. De politiska implikationerna av fascismens normalisering angår alla.

Tunga aktörer hade kunnat sätta press på Bokmässan. Men det mesta som hänt från sådant håll är några till intet förpliktigande uttalanden om alla människors lika värde. Förläggareföreningen gick ut stort med att de delar ut gratis tygkassar mot rasism. Så nu kan vi alla självrättfärdigt gå runt och manifestera att vi befinner oss på rätt sida, samtidigt som vi bekräftar att det här handlar om de andra, de icke vita. Hade Förläggareföreningen bara varit ett litet uns djärvare, hade de tryckt upp kassar mot fascism istället. Men då hade de också behövt börja prata politik, och ingenting är mer obehagligt än att behöva prata politik.

På bokmässans första dag sänder SVTs Kulturnyheterna ett inslag som närmast är ett trivselreportage om Nya Tiders monter på Bokmässan. Public service bevakar alltså här en grupp som har som ett av sina mål att tysta pressen. Ändå skildras meningsskiljaktigheterna som vore de en angelägenhet endast för Nya Tider och deras offentliga kritiker. När Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg intervjuas berättar hon muntert att hon ska iväg och hälsa på nazisterna. Det är dags att ta debatten säger hon, diskutera sakfrågor. Efter allt detta bråk kan vi dessutom lika gärna säga hej.

Där är vi alltså nu. Bråket har blivit tråkigt. Låt oss heja på varandra istället.

Precis så här går det till. Förr eller senare börjar även de som i likhet med Linderborg hållit den antifascistiska fanan högt, att tröttna. Det är ju så motigt. Förluster radas på förluster. Man ger upp. Tänker, vi kan väl säga hej? Är det inte dags att ta debatten nu?

Så lät det för några år sedan med Sverigedemokraterna. Nu låter det så med nazister.

Dagen efter Linderborgs utspel dedikerade poeten Athena Farrokhzad henne fyra nyskrivna dikter, den första med titeln "Förberedelser":

Det känns tryggt att du redan / på ett tidigt stadium / bekantar dig med bödlarna / När vi sitter där i lägret / kanske handen du skakar / kan smuggla in en liten brödbit

De av oss som på grund av våra kroppar förvisas ur den fascistiska samhällsvisionen, har inte råd att gå fram och skaka hand, ta en kaffe och en debatt om vårt eget existensberättigande. Jag ser mig om bland vänner, kolleger, kamrater med svenskkodade namn och ansikten, med heteronormativa liv och funktionsnormativa kroppar – personer som må vara aldrig så goda demokrater men som i det korta perspektivet har mer att vinna än att förlora på att bara lägga ner bråket. Hur många av dem kommer också att tröttna? Vilka kommer att stå vid min sida om det verkligen gäller? Jag vet att de finns där, de som kommer att stå fast. Men efter utspel som Lindeborgs blir jag allt mer osäker på vilka, och hur många, de är.

Linderborg må vara trött på att bråka. Vi andra fortsätter. Vi har ingen lust att dö i er kastrull.

 

Artikel i HD: Om en västerländsk besatthet och ljuset som bländar

Från Willem Janszoon Blaeus "Le theatre dv monde", Amsterdam 1644

Från Willem Janszoon Blaeus "Le theatre dv monde", Amsterdam 1644

Vi blir aldrig färdiga med Joseph Conrad och "Mörkrets hjärta". Romanen från 1902 skildrar en resa uppför Kongofloden och genom ett fantasmatiskt landskap som har mindre med Afrika att göra än med europeiska fantasier om Afrika. Eller, fantasier om vilken mörkrets plats det än må vara, en pågående hemsökelse som inte lämnar oss ifred. Så låt mig omformulera: Västvärlden blir aldrig färdig med Conrad. Vi måste ta det för vad det är. "Mörkrets hjärta" är en västerländsk besatthet och en västerländsk hemsökelse. Fortsätt läsa här.

Radioessä i OBS: Västvärlden bygger nya läger

Enligt ordböckernas definitioner betyder koncentrera att samla ihop något. Vi koncentrerar våra tankar kring ett specifikt ämne. Med tilltagande urbanisering koncentreras befolkningen till städerna. Vi köper koncentrerad juice för att spara plats i matkassar och skafferi. Det är ett tämligen neutralt ord, varken positivt eller negativt laddat. I sammansättningen koncentrationsläger har det en helt annan klang. När den tyske litteraturvetaren Victor Klemperer 1933 stängdes av från sitt universitet för att han var jude, började han föra dagbok över språkets förändringar i Nazityskland. Anteckningarna samlades i boken Lingua Tertii Imperii: Tredje rikets språk, och här noterar han koncentrationsläger som ett ord som kommit tillbaka. Läs hela texten här, eller lyssna nedan.

Artikel i HD/Sydsvenskan: När OS-facklan kom till Amazonas

När OS-facklan 20 juni nådde delstaten Amazonas huvudstad Manaus, hölls en ceremoni på militärskolan för djungelstrid, Centro de Instrução de Guerra na Selva. Fackelbäraren Igor Simoes Andrade flankerades av kamouflageklädda soldater, varav en höll en jaguar i en kraftig kätting. Bara timmar senare var jaguaren död, ihjälskjuten av en soldatkula. Historien om jaguaren Juma, som hon kallades, kan tjäna som ofrivillig illustration av Brasiliens ambivalenta relation till Amazonas. Fortsätt läsa här.

Gästledare i Arbetaren: Solidariteten kan inte skjutas på framtiden

Sedan 1993 har det Amsterdambaserade nätverket UNITED fört en dödslista för fästning Europa, en sammanställning av uppgifter om människor som dött till följd av europeisk flyktingpolitik; på väg till Europa, under väntan i Europa eller under deportationer från Europa. Dödsorsaken anges i en särskild kolumn: ”saknad, förmodligen drunknad på väg till Sardinien med båt”, ”slagen till döds med påkar av smugglare i Sinaiöknen”, ”hjärtattack, asylsökande i Nicosia, var vid svag hälsa när bidragen drogs in”, ”självmord, hängde sig från vattenkokarsladd i Langenhagenfängelset, i väntan på deportation”. Fortsätt läsa.