Att falla

På vägen ut för att gå till vallokalen föll jag i backen. Handlöst. Jag stod på gården till mitt hus, hade tagit ett steg bakåt och trampade rätt ner i en lutning. Hade jag bara varit lite stabilare själv den dagen, hade jag återfått balansen innan jag föll. Nu störtade jag.

Det är något otäckt över att falla. Som att kroppen glider ur en och blir något annat, något som inte längre är mitt. Jag slog mig väl inte så illa, ett skrapat knä, några blåmärken, en värkande handled. En skärrad sexåring sprang till och satt och klappade oroligt på mig, som om också hennes värld skakade när mamman föll.

Det som satt kvar länge efteråt var darrigheten. Hela vägen till vallokalen. Hela vägen därifrån. Hela tiden under den valvaka vi bjudit in till hemma. När vi inte orkade följa rösträkningen på teve satt vi på balkongen och rökte och grät.

Dagen efter valet fortsätter mina händer att darra, och jag vet inte om det är efterverkningar av fallet eller av anspänningen från dagen innan. Jag kommer till jobbet, kort därpå kommer E dit, hon tänder ett ljus på bordet i pentryt. Ganska likt de ljus som också jag brukar tända, men på mina ljus finns den heliga jungfrun, på hennes en fjäder i regnbågsfärger. Särskilt idag tycker jag om att tänka att de är samma sak, bara olika bilder. En kort stund håller vi om varandra i korridoren mellan våra respektive rum, som sörjer vi tillsammans. Sedan går var och en till sitt och vi fortsätter med det vi håller på med varje dag och varje dag och varje dag igen för att vi envetet upprätthåller tron på att det är meningsfullt.

Jag tänker att det går som en skiljelinje mellan vissa av oss och andra. Att den linjen bara blir skarpare och skarpare. Den går mellan dem av oss som redan från märgen identifierar den växande fascismen som ett hot, och dem för vilka livet pågår rätt mycket som vanligt. Och att den linjen inte alltid, men ofta, sammanfaller med skillnaden mellan dem av oss som känner oss personligt hotade och de som inte gör det.

Inga gränser är stabila. Vissa av oss är mer uppenbara måltavlor än andra. Vi håller om varandra och vi tänder ljus som ett ordlöst löfte om att vi alltid ska stå varandra bi för att besvärja det onda. Men vi vet också: om demokratin går sönder, går ingen säker.

För vissa är den redan sönder.

Så många jag känner som mått så genuint dåligt inför detta val. Så dåligt jag själv mått inför detta val.

Vi är många nu som blir räddare och räddare. Vi gör vad vi kan för att ta hand om varandra. Lova varandra backning och solidaritet. Inte gräva ner oss i rädslan vi känner, utan finna mod i gemenskapen. Vi är inte ensamma och vi är redo att kämpa och försvara oss själva och varandra.

Men det är något annat som skaver. Den där skiljelinjen. Den offentliga likgiltigheten. De öppna trakasserierna så många av oss vittnar om där ingen i omgivningen kommit till försvar. Förskjutningen av vad som är möjligt att uttala i det offentliga rummet. Den stigande aggressionsnivån. Nazister som tillåts marschera på gatorna och berätta för oss att vi inte har här att göra och att revolutionen är vit i just den mening 1930-talets nazister en gång definierade det.

En diffus ”oro” för invandringen måste tas på allvar, sådant har det politiska budskapet varit i flera år. Att offentligt säga att vi alla har samma värde och kritisera den som inte så anser, har samtidigt blivit en politiskt kontroversiell åsikt för vilka människor förlorar jobb och uppdrag. Samtidigt tycks den växande rädslan hos oss som är fascismens mer synliga måltavlor inte anses angå någon annan än oss själva.

Vi är rädda, men vi är också modiga. Vi tar hand om varandra och om våra rädslor och vi backar varandra. Vi kämpar och vi kommer fortsätta att kämpa. Men vår växande rädsla måste också få ett politiskt erkännande.

Ett sådant erkännande handlar inte om få oss att må bättre. Det handlar om demokratins självförsvar. För alla.

Ljus.jpg

Artikel i Sydsvenskan: Välkommen till motståndet

”Mamma, de pratar om oss. Det är nästan som om vi vore kändisar. De säger att vi är våldtäktsmän” Ett brev skrivet till en mor långt borta, kanske aldrig avsett att skickas iväg. Skrivet från ett Sverige där ordet ”barn” genom en märklig förskjutning de senaste åren kommit att signalera förövarskap. Åtminstone om det sätts samman med ”ensamkommande” och ”flykting”. När du läser detta är valrörelsen över. När jag skriver det vet jag ännu inte vilket Sverige du och jag har vaknat upp till.

Read More

Bilderna av staden där jag föddes

När jag bildgooglar på staden där jag föddes kommer det upp fotografier på domkyrkan, på universitetet, på slottet, på människor som sitter på en uteservering en solig dag. Ett flygfoto i vilket de viktigaste turistattraktionerna ryms. Några pittoreska gatubilder. Vykortsklichéer. För mig som sexton år gammal gav mig av ensam från denna stad, tycks bilderna ingenting säga om hur det egentligen är att leva här. Ändå säger de så mycket.

Read More

Om misogyna misskrediteringskampanjer

Jag har varit tyst sedan oktober. Det finns ett enda skäl till att jag har varit tyst: De försök att professionellt misskreditera mig som pågått under sju månaders tid har legat på en absurt låg nivå. Jag har sett det som att varje svar riskerar att bli ett indirekt erkännande av anklagelsernas misogyna premisser – de som säger att en kvinna som når en viss position inte kan ha kommit dit på egna meriter och därför måste stå till svars för vem hon (antas) umgås med och vem hon (antas) ligga med. Men om någon under tillräckligt lång tid skyfflar tillräckligt mycket skit i din riktning, kommer allt fler förr eller senare att utgå ifrån att det är du som luktar. 

Read More