Om misogyna misskrediteringskampanjer

Jag har varit tyst sedan oktober. Det finns ett enda skäl till att jag har varit tyst: De försök att professionellt misskreditera mig som pågått under sju månaders tid har legat på en absurt låg nivå. Jag har sett det som att varje svar riskerar att bli ett indirekt erkännande av anklagelsernas misogyna premisser – de som säger att en kvinna som når en viss position inte kan ha kommit dit på egna meriter och därför måste stå till svars för vem hon (antas) umgås med och vem hon (antas) ligga med.

Men om någon under tillräckligt lång tid skyfflar tillräckligt mycket skit i din riktning, kommer allt fler förr eller senare att utgå ifrån att det är du som luktar. Det har gått sju månader. I veckan nådde kampanjen Svenska Dagbladets ledarsida. Jag är trött på att vara tyst.

I våras sökte jag ett jobb som forskarassistent, en attraktiv fyraårig tjänst förlagd till Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (Cemfor) vid Uppsala Universitet. Vi var femton sökande till tjänsten. Alla granskades vi och rankades av två externa sakkunniga. Bägge sakkunniga rankade mig etta. Tillsammans med två andra högt rankade kallades jag till intervju. Därefter erbjöds jag tjänsten.

En annan av de sökande som inte kallats till intervju, Tobias Hübinette, kände sig orättvist bedömd av de sakkunniga. Det är i sig ingenting märkligt. Jag har själv befunnit mig där, förbittrad över bedömningar av sakkunniga som inte värdesatt de ämnen och perspektiv jag arbetat med eller de slutsatser jag dragit i min forskning. Det blir ofta infekterat; tjänsterna är få, villkoren för forskning osäkra, konkurrensen stenhård.

Utlysningen av den aktuella tjänsten fokuserade särskilt kvalitet framför kvantitet, samt förmåga till teoretisk utveckling. Hur man än vrider och vänder på det finns inget rent objektivt mått på dessa saker. Någon kommer alltid att vara missnöjd med hur begreppen tolkats.

Vad Hübinette dock gjorde var att sätta igång en omfattande ryktesspridning. Trots att jag och Hübinette inte ens känner varandra privat, presenterade han rena gissningar om mitt privatliv som vore de fakta, som saker ”alla vet”. Han visste exempelvis att berätta att jag stod personligt nära de sakkunniga, trots att jag inte hade träffat någon av dem mer än en handfull gånger och inte samarbetat eller umgåtts med någon av dem. Han visste att berätta att jag stod en av de vetenskapliga ledarna på Cemfor nära trots att jag inte hade träffat henne mer än ett par gånger och aldrig samarbetat eller umgåtts med henne. Han visste att berätta att jag bott ihop med Cemfors andra vetenskapliga ledare, trots att vi aldrig ens varit bosatta i samma stad. Han visste att berätta att det var Cemfors båda vetenskapliga ledare som stod bakom processen, trots att ingen från Cemfor sitter i den rekryteringsgrupp vid Teologiska fakulteten som tog beslut om att anställa mig. Han visste att berätta att jag seglat med Ship to Gaza trots att jag aldrig ens varit medlem i organisationen, än mindre befunnit mig ombord på någon av dess båtar. Och han visste att berätta att enda skälet till att jag erbjudits tjänsten var att Cemfor egentligen vill knyta till sig mannen jag är gift med. Allt handlade om att få tjänstetillsättningen att framstå som en på förhand riggad process, och som en familjeangelägenhet.

Det är häpnadsväckande att en forskare med så stark orientering mot empiri som Hübinette har, så hämningslöst kan blanda ihop gissningar och spekulation med fakta. Och kanske är det här en del av problemet ligger; ett första krav på en forskare är grundläggande källkritik som också förmår vara självreflexiv. Hur ska jag, eller någon, lita på en forskare som offentligt sprider rena fabrikationer under namn av att redovisa fakta?

Påståendena om mig har spridits genom offentliga poster på Hübinettes facebook-sida, på hans blogg och genom att han har skickat otaliga gruppmejl vitt och brett till forskare i Sverige och internationellt. I sju månader har Tobias Hübinette, som alltså inte ens känner mig, spridit rykten om mitt privatliv till breda kretsar av kolleger i Sverige och utomlands. I sju månader har han på detta sätt försökt misskreditera mig och mina akademiska meriter. Bland det mildare som under denna tid sagts om mig av människor som varken känner mig eller mitt arbete är att jag är en medioker forskare. Bland det grövre, att jag är prostituerad.

Jag vill betona detta: Enda anledningen till att jag varit tyst i sju månader är att ingen kvinna med yrkesstolthet ska behöva försvara sig mot påståenden om att hennes position beror på vem hon ligger med. Det är en djupt misogyn figur. Om något, borde vi vara vaksamma mot detta slags föreställningar idag. Men i offentliga facebook-trådar har jag under sju månaders tid kunnat följa hur människor jag inte ens känner spekulerar i mina intimrelationer som vore det kittlande veckotidningsstoff.

Tobias Hübinette överklagade tillsättningen. Hans överklagan – den är offentlig handling och finns att läsa för vemhelst som vill – består också den av fria spekulationer både om vilka som varit involverade i tillsättningsprocessen, och i de personliga relationer som de förmodat inblandade personerna förmodas ha. Baserat på dessa spekulationer hävdar Hübinette inför Överklagandenämnden att hela tillsättningen präglats av vänskapskorruption och jäv.

I dagarna har svaret från Överklagandenämnden offentliggjorts. Nämnden ogiltigförklarar beslutet om min anställning. På flera håll har detta tagits som intäkt för att nämnden gett Hübinette rätt i frågan om jäv och vänskapskorruption, att jag har alltså erbjudits denna tjänst på grund av vem jag sägs umgås med privat och vem jag delar min säng med. Hübinette själv påstår öppet att processen ”rättsligt beslagits med jäv”.

Men överklagandenämnden är mycket tydlig i sitt besked om att den inte ens prövat jävsfrågan. Det är anmärkningsvärt i sig. Eftersom Hübinettes ursprungliga överklagan helt och hållet fokuserar på jäv, och eftersom jag nu har utsatts för en sju månader lång misskrediteringskampanj som skadat och fortsätter att skada mig professionellt, hade jag sett fram emot att få just denna fråga prövad. Istället lämnar nämnden mig helt ensam, samtidigt som kampanjen når nya nivåer. Nu senast genom att Svenska Dagbladets ledarsida nämner mig vid namn och talar om tillsättningen av mig som ”riggad”.

Så på vilken grund ogiltigförklarar nämnden beslutet om min anställning? Vad den tar fasta på är en mejlkonversation mellan de bägge sakkunniga från arbetets gång. Att de sakkunniga kommunicerat under processen är i sig ingenting anmärkningsvärt. Oavsett vad Hübinette försökt påskina i en del av sina poster, är det vanlig praxis i Sverige att sakkunniga samarbetar om den sammanfattande inledningen i bedömningsdokumentet. Sedan rankar de var för sig varsin tätgrupp.

Överklagandenämnden säger inte någonting överhuvudtaget om jäv, om korruption, om riggad process eller om att någon på Cemfor haft med själva tillsättningsprocessen att göra. Den bedömer heller inte de sökandes meriter och underkänner inte de sakkunnigas bedömning. Nämnden menar endast att processen brustit på en avgörande punkt; att de sakkunnigas inte genomfört sina respektive bedömningar tillräckligt självständigt. Därför skickars ärendet åter till Uppsala Universitet för handläggning. Vad nämnden här gör är en tolkning av ett par interna meddelanden de sakkunniga emellan, och denna tolkning är inte den enda möjliga göra.

Men medan Överklagandenämnden låter bli att pröva den fråga som själva överklagandet från början handlade om – det vill säga anklagelserna om att det är mina intimrelationer och inte mina meriter som legat till grund för att rekryteringsgruppen vid Teologiska fakulteten i Uppsala valt att förorda mig till en tjänst – fortsätter de misogyna ryktena att spridas om mig. Nu dessutom med hjälp av ledarsidan på Sveriges näst största dagstidning.

Skärmdumparna här bredvid är alla hämtade från Tobias Hübinettes offentliga fb-sida. De tolv första är hämtade från THs statusuppdateringar eller hans egna kommentarer till sina statusuppdateringar. De tio som följer är hämtade från hans kommentarsfält och har anonymiserats. Detta är bara ett axplock av allt som sagts, påståtts och antytts sedan i oktober, och bara i ett av de fora där detta har pågått under hösten, vintern och hela våren.

Var blev ni av?

Tar med datorn till sovrummet. Tänker att jag ska svara på några meddelanden. Gå igenom texten som behöver gås igenom. Kanske påbörja brevet jag lovade för flera dagar sedan. Lägger barnet, sjunger vaggvisan, somnar, somnar, varje kväll samma sak och inga brev blir skrivna. Jag är så trött. Jag frågar dem hur det är och vill bara de ska säga bra. Jag vill så gärna de ska säga bra för då kan jag själv säga nej det är inte så bra, ursäkta att jag pratar om mig själv men det är lite tungt just nu, det har varit det ett tag, om du bara orkar lyssna?

Read More

Artikel i HD/Sydsvenskan: "Varer svenske!" – Socialdemokratin och osvenskheten

30572065_1685744628157953_7407130057862283264_n.jpg

Första maj närmar sig. Statsministern kommer att sjunga ”Internationalen” flankerad av röda fanor. Arbetarrörelsens och internationalismens högtidsdag är en av två röda dagar i Sverige som inte har med kyrkokalendern att göra. Den andra är nationaldagen.

Det är som om dessa våra två enda sekulära helgdagar illustrerar den spänning som löper genom byggandet av det moderna Sverige, av välfärdsstaten, av folkhemmet. Å ena sidan: arbetarrörelsens internationalistiska tradition. Å andra sidan: socialdemokratins anammande av det nationella projektet. I år är det valår och frågan om det nationella territoriets gränser ljuder som en dov underton i de flesta partiers begynnande kampanjer. I socialdemokratisk retorik har den ljudit i flera år... Resten av texten här.

På gränsen

För några år sedan delades i Brasilien flitigt ett videoklipp från gränskontrollen på flygplatsen i Fortaleza. En ung spansk backpacker blev nekad inträde i landet. Skälet: han kunde inte redovisa tillräckligt med pengar och den enda adress i landet han kunde uppge var namnet på en strand i Ceará, nedskrivet på en lapp.Händelsen var en direkt konsekvens av att Spanien nyligen skärpt sina gränskontroller. Ett stort antal brasilianare, varav de flesta bara skulle byta flyg i Spanien, hölls kvar på flygplatsen i väntan på första bästa deportationsflyg. Bland dem som på detta vis nekades inträde i Europa fanns sådana som exempelvis en tonårig pojke med stipendium för att spela fotboll i Italien.

Read More

Radioessä i OBS: Råttor och urbana rävar utmanar våra illusioner

 Foto: Stephen Ebert

Foto: Stephen Ebert

År 1964 besökte författaren Clarice Lispector Brasiliens nya huvudstad Brasilia, invigd under pompa och ståt fyra år tidigare. Byggandet av staden hade inletts 1956. Det var ett storslaget projekt att genom modernistisk arkitektur och stadsplanering civilisera det vidsträckta inlandet. Brasilia byggdes från scratch, och i Lispectors skildring reser sig staden på den savannliknande cerradon som en steril hemsökelse från framtiden. En stad, säger hon, byggd ”utan plats för råttor”... fortsätt läsa här eller lyssna nedan.