Dagbok från Brasilien XI: Herre, förlåt oss inte

Det är dagen före påsk. Dottern sitter uppkrupen i en fåtölj i ett hörn av paradvåningens jättelika vardagsrum och lägger pussel på ipaden. För en liten stund sedan hade jag ett mindre utbrott på henne för att hon inte lät mig skriva ifred. Då drog hon sig undan med plattan. Nu oroas jag över att hon inte vill släppa den, över att hon verkar alltför nöjd med att bara sitta uppkrupen i fåtöljen utan att släppa blicken från pusslet. I parken på andra sidan väggen av glas börjar det skymma. Vi är i södern. Och södern är vad den alltid är. I alla fall här, i alla fall hos oss, i alla fall i min barndoms Brasilien.

På kvällarna och mornarna har jag långa samtal med moster om familjen, den närmaste och den något mindre nära. Jag har saknat det, jag har behövt det. Vi pratar också politik, men inte mycket. Mest om en utbildningspolitik i fritt fall och en familjepolitik som löpt nymoralistisk amok. I övrigt är livet här som en dröm, och jag är inte säker på riktigt vilket slags dröm det är. Vi tillhör samma högutbildade övre medelklass, här och där. Men våra liv skiljer sig radikalt åt.

På natten, när barnet somnat, trevar jag mig fram i våningen där den mörka väggpanelen inte reflekterar något av gatlyktornas ljus. En av stadens mest ansedda inredningsarkitekter har valt tapeter, kristallvaser, skulpturer till lägenheten. Ingenting lämnat åt slumpen. Vi, jag och dottern, huserar i ett rum som inretts till de barnbarn som en gång i veckan sover här; ett alldeles eget rum med varje detalj anpassad till de små. Privat badrum, men toaletten är i småbarnsstorlek och jag kissar på huk. I denna värld av generiskt god smak och ordning sprider vi vårt lilla kaos under taklampor som har formen av moln i neon. Varannan dag kommer städerskan, varannan är det hembiträdet. Allting är alltid skinande rent. Egentligen behöver jag dem inte så mycket längre, säger moster vars barn sedan länge flyttat ut. Men hur ska jag kunna säga upp dem i ett land med tolv miljoner arbetslösa? Det slår mig, innebörden i detta: Nästan alla svarta människor jag träffade som barn var tjänstefolk. En del, allt fler och allt mer besvärande för den huvudsakligen vita eliten, säger att hembiträdessektorn är en direkt fortsättning på det slaveri på vilket Brasilien en gång byggdes.

Det finns inga goda det finns inga onda. Men det finns en strukturell synd och den kan vi inte tvätta oss rena från. Herre, förlåt dem, för de vet inte vad de gör. I staden som är min barndoms Brasilien fick Jair Bolsonaro närmare åttiotvå procent av rösterna i den andra och avgörande valomgången.

Det finns de som säger att vi inte ska skriva ut hans namn, att vi inte ens ska nämna hans namn. Men hur ska jag kunna prata om den politiska aggressivitet som bygger på bejakandet av den strukturella synden, utan att nämna den vid namn? Herre, förlåt honom inte, för han vet mycket väl vad han gör. Våldet som fortgår, i riktade handlingar, i opersonliga strukturer, i den brutala ojämlikhet i livschanser som finns mellan vissa barn och andra barn.

Vi har en familjedag i shoppingcentret. En gång var J och jag barn tillsammans. Nu leker min dotter med J:s barn. Jag är, som alltid, splittrad. Ett öra riktat åt de vuxna jag försöker prata med, ett annat riktat mot dottern.

Jag vet inte om J känner samma splittring. Något, eller någon, får mig att tro att hon inte gör det. Intill J:s barn sitter barnflickan som följer med på familjeturen till shoppingcentret så att J kan slappna av.

Vi är nästan lika gamla, J och jag, men har inte sedan vi var små haft intimiteten att prata med varandra om allvarligare ting. Barnflickan, som inte släpper uppmärksamheten på barnen en sekund, har på armen sin egen sons namn tatuerat tillsammans med orden: gåva från gud. Jag tror J får färre utbrott på sina barn än jag får på min dotter. Jag tror J är en bättre mor än jag är. Jag undrar hur mycket min dotter snappar upp av skillnaderna mellan henne och dessa hennes små kusiner i den brasilianska södern.

Vi sitter och äter tillsammans, vi som har känt varandra sedan barndomen, och jag kan inte släppa hur självklart det är för dem att bli betjänade. Och hur den självklarheten förs vidare till de små, som vet så väl att det alltid finns någon där för dem. En rikedom av familj min dotter aldrig haft omkring sig, min sorg och saknad. Men också någonting mer: om ingen från familjen, alltid i alla fall en barnflicka. Och nästan alltid är hon nyansen mörkare än de själva.

Det slår mig: hur kan man inte känna sin existens hotad av vänstern, om det är detta man lärt sig att livet är?

Klassförräderi är ingen bagatell. Det var inte Bolsonaro som vann valet. Det var Haddad som förlorade. Blanka röster räknas inte in i resultatet. När jag ser på min dotters små kusiner tillsammans med flickan som har sin sons namn inpräntad på huden medan hon tar hand om andra barn så att dessa barns mor förblir lugn och utvilad och full av tålamod med sina barn, då är det som att jag får en glimt av vad som står på spel.

För den övre medelklassens brasilianska kvinnor är familjebildning ingen ”kvinnofälla”. Bördan för deras självförverkligande vilar på arbetarklasskvinnornas axlar. Och klassgränserna följer nästan alltid, mer eller mindre tydligt, de rashierarkier som finner sina rötter i kolonial erövring och transatlantiskt slaveri.

Männen går, som alltid, fria från det yttersta omvårdande ansvaret.

När jag såg valresultatet från staden som var min barndoms Brasilien skrev jag att jag inte hade mark under fötterna. De tudo que eras tens de partir, pois aqui não tem chão. Moster tröttnar inte på att tala om för mig att jag inte ska klandra mig själv. Hon tröttnar inte på att tala om för mig att jag gör ett formidabelt jobb som mor. Hon tröttnar inte på att bekräfta mig. Och jag älskar henne för det. Jag älskar henne för att jag vet att hon, om vi bott nära varandra, hade varit den familj jag saknar. Och samtidigt hatar jag det andra stråket i hennes försäkranden, det som är det subtila beklagandet över vad jag borde haft men inte har. Det min mor aldrig kunde smälta att Sverige tog ifrån henne för att i utbyte inte ge henne annat än sin rasistiska självgodhet. Det också jag skulle ha kunnat ha om mina föräldrar hade byggt sina liv i Brasilien istället för i Sverige: Det riktigt brutala klassamhällets privilegier.

Herre, förlåt oss inte, för vi vet mycket väl vad vi gör.

A_Brazilian_family_in_Rio_de_Janeiro_by_Jean-Baptiste_Debret_1839.jpg

Dagbok från Brasilien X: Din död fortsätter att vara ett slag i magen

Amanda, det händer att saknaden kommer till mig som ett slag i magen. Det har gått lite mer än tio år sedan du dog. Jag har fortfarande inte gått med på det. Jag kommer nog aldrig att gå med på det. Det är så mycket jag hade velat tala med dig om. Om vad som händer eller inte händer när en beväpnad och kevlarbepansrad man träder in i den första tunnelbanevagnen reserverad för kvinnor och fysiskt funktionshindrade, och ställer sig bredbent med ryggen täckt av den stängda dörren. Är jag den enda som i situationen pressar ner den blandning av oro och ilska som stiger i mig? Vem tror han att han är, som går in i vår vagn? Vi, systrar i vagnen, fortsätter att titta tomt framför oss medan vi väntar på att nå fram till våra destinationer.

Read More