Att tänka bortom Lampedusa

(Texten bygger på en introduktion till en visning av Gianfranco Rosis film Bortom Lampedusa på Migra Movies i Norrköping, november 2016.)

Från Bortom Lampedusa, Gianfranco Rosi 2016.

Från Bortom Lampedusa, Gianfranco Rosi 2016.

Vilket är det magiska tal vid vilken döden upphör att vara tolererbar? Jag ställde frågan i en kort notis i Helsingborgs Dagblad i oktober 2013. En flyktingbåt hade förlist utanför den italienska ön Lampedusa. Närmare 400 människor hade dött. 155 personer hade räddats i land.

Ordet för veckan då detta skedde var vergogna, skam. Det var långt ifrån första gången en båt med människor på flykt förliste på Medelhavet. Men omfattningen denna gång förskräckte. Bland de starkaste bilderna är de som visar tre långa rader kistor i en jättelik hangarhall, varje kista med en ensam röd ros på locket; ett litet litet tecken på ceremoniell omtanke med de omkomna. Kanske var det här, vid 359 bekräftade döda, som tolererbarhetens magiska gräns passerades.

Detta var alltså senhösten 2013, för exakt tre år sedan. Idag, senhösten 2016, vet vi att döden på Medelhavet inte var så svår att tolerera som rosorna på kistorna eller som ordet vergogna tycktes antyda. Varje år som gått sedan 2013 har krävt fler offer än det föregående. 2016 är alltså det hittills dödligaste året för människor på flykt över Medelhavet.

Vilka är mekanismerna som gång på gång gör döden till något som åter kan tolereras, åtminstone för dem av oss som inte hotas av den i just denna specifika form?

Jag tror den frågan måste ställas. Och jag tror den måste ges mer genomtänkta svar än att ”vi vänjer oss” eller ”vi blir avtrubbade”. Det sägs ibland att det bara är den oförutsedda döden som upprör. När döden överraskar, när den som inte borde dö ändå dör, då reagerar man. Och så kanske det är. Men vad som i ett visst historiskt sammanhang framstår som överraskande, är långt ifrån givet. Det handlar om politik. Det handlar om identifikation. Det handlar om skapande av närhet och avstånd. Att reagera med sorg och vrede inför den meningslösa döden är politiskt. Att stilla acceptera ständigt nya offer är lika politiskt.

1973 var Brasilien en militärdiktatur som stoltserade med ”det brasilianska ekonomiska undret”. Den dåvarande regimen bedrev en hårdför moderniseringspolitik i Amazonas. Detta år, 1973, publicerades ett manifest, tryckt i pressarna hos ett litet underjordiskt tryckeri i São Paulo och undertecknat av tolv katolska missionärer och biskopar. Manifestets titel var Y-Juca-Pirama: Indianen, den som bör dö.

Första ledet i denna titel, Y-Juca-Pirama, är hämtat från ett diktepos från 1851, författat av poeten Gonçalves Dias. Eposet skildrar krig mellan olika folk i ett Brasilien som ännu inte koloniserats av européer. Gonçalves Dias tillhörde en generation författare som strävade efter att skapa en ny litteratur för det nyligen självständiga Brasilien. I denna nya nationella litteratur innehade ”indianen”, som hen kallades, en central plats. Men det var inte en plats i nuet. Indianen var den mytiske förfader som med det koloniala samhällets ankomst var dömd att gå under. Indianen måste dö, det var en nödvändighetens regim. Endast som en blodslinje i det framväxande brasilianska folket skulle hen leva vidare.

Det som här tog form var en folkmordets poetik, för att använda ett begrepp myntat av litteraturvetaren Antônio Paulo Graça. Graça pekar på hur berättelserna om indianen som redan på förhand dömd att dö, skapade acceptans för de indigena befolkningarnas faktiska död i dessa författares egen samtid. Döden framstod som blott del av tingens ordning, inte som vad den egentligen var: en direkt konsekvens av en politik av intensifierad kolonisering i Brasiliens inland.

Så låt oss återvända till manifestet från 1973. Y-Juca-Pirama: Indianen, den som bör dö var titeln det gavs. Vad manifestförfattarna pekade direkt mot, var den plats brasiliansk nationalism och framstegsentusiasm reserverat för landets indigena befolkningar: som döda eller obevekligt på väg att dö. Om detta liksom ligger i sakernas ordning, kommer den faktiska döden varken att uppröra eller förvåna. Snarare blir den en måhända sorglig men likväl ofrånkomlig bekräftelse på att vi här har att göra med en kategori människor som per definition inte kan ha levbara liv – inte i denna tid, inte i den tid som kommer. Biskoparna och missionärerna vände sig med kraft emot hur denna logik fortsatte att verka i de storskaliga moderniseringsprojekten. Döden var bara tyst på tillbörligt avstånd, i de städer som berikade sig på exploateringen av Amazonas. Dit hördes inte skriken. Manifestet försöker få skriken att höras, det lyfter fram det aktiva motståndet från de människor som visserligen må färdas under dödens tecken, men som likväl vägrar att tyst och diskret lämna scenen.

Varför tar jag upp det här, i relation till en film om flyktingkrisen på Medelhavet? Jag gör det för att både Amazonas 1973 och Medelhavet 2016 aktualiserar det som Judith Butler talat om som sörjbarhetens ojämna fördelning. Sorgen, säger Butler, handlar om en förlust som alltid också tar ifrån oss något av oss själva. När vi förlorar någon, förlorar vi också vem vi är i relation till denna någon, vi förlorar en del av oss själva. Vad som blottas i sorgen är vår sårbarhet, hur vi är utlämnade till varandra och hur vi därmed kan gå förlorade för oss själva. Detta är allmänmänskligt. Alla har vi något begrepp om vad det innebär att förlora någon.

Men i uttryck för offentlig sorg träder också den ojämna fördelningen av sörjbarhet fram. Ett samhälle ramar in vissa dödar, vissa förluster som kollektiva förluster och föremål för sorg. Andra förluster förblir osörjbara. Offren framstår inte som mänskor med ansikten, utan snarare som en odifferentierad massa för vilken döden inträder som blott en bekräftelse på den rådande ordningen. Den som är redan på förhand dömd, kan inte gå förlorad. Hens liv framstår som overkligt, i en mening är hen redan död. Den fysiska döden blir därför inte föremål för sorg, utan snarare bekräftelsen på just detta livs olevbarhet.

Förlisningen utanför Lampedusa 2013 utlöste reaktioner av fasa, sorg och skam även i majoritetsbefolkningen. Likt bilderna på Alan Kurdis livlösa kropp ett par år senare, tycktes de trigga en affektiv revolt mot den ordning enligt vilken den flyende människans död varken är något att uppröras eller förvånas över. Offren, dessa meningslösa dödsfall, skrevs in som offentligt sörjbara förluster på ett sätt som tydligt bröt ett mönster. Lampedusabor uttryckte sorg och vrede, påven Fransiskus fördömde en politik som dödar. Men även den världsliga politiska eliten gjorde anspråk på Lampedusaoffren som föremål för nationell sorg. Så utlystes en sorgedag, Italiens premiärminister förklarade de döda för italienska medborgare och flera av offren gavs statsbegravning.

Vackert så. Men det var också i dessa gester som självmotsägelsen blev som mest akut. För medan de döda hedrades med att postumt förklaras italienare, befann sig de 155 överlevarna under hot om att bötfällas för att illegalt ha tagit sig in i landet. De fick inte ens närvara vid begravningar och minnesceremonier. Budskapet var tydligt: bara som död har du en plats här. Så gavs ytterligare en bekräftelse på att den som flyr inte kan förvänta sig ett levbart liv, och att de av oss som tar våra livs levbarhet för given, inte skall förvånas eller alltför mycket uppröras av den flyendes död.

När de döda förklarades italienare, togs de också i anspråk som sådana. En upprördhet som initialt haft politisk kraft omvandlades till en inåtvänd narcissistisk sorg. Vad som sörjdes var inte längre förlusten av den flyende människan. Vad som sörjdes var att ”vi” utsätts för detta, att ”vi” tvingas se detta. Svaret på sorgen var därför att inkludera den döde, samtidigt som grinden kunde hållas fortsatt stängd för den som ännu levde detta flyktingens av overklighet märkta liv.

Vi vet alla vilken riktning de politiska besluten tagit sedan 2013. I Sverige är det ”andrummet” som blivit bilden för en undantagspolitik som tycks allt mer permanentad. En närmast freudiansk retorik; att tala om andrum i en situation där människor bokstavligt talat kippar efter luft.

Bortom Lampedusa är inte en film om de människor som flyr över Medelhavet på överfulla båtar. Det är en film om Lampedusabor, om människor som visserligen lever på insidan av detta Europa men vid dess allra yttersta gränser, och därmed på en plats där det knappast finns utrymme för ”andrum”. Den förväntade döden, den som sägs inte längre uppröra, är bara tyst och diskret på tillbörligt avstånd. I Stockholm är det lätt att tala om andrum. På Lampedusa är det ett språk som saknar mening. Både andrumspolitiken i Sverige och EU:s avtal med Turkiet rättfärdiggörs med tal om att stoppa döden på Medelhavet. Men igen: 2016 är det dödligaste året hittills. Och de flesta förlisningar går näst intill obemärkt förbi som mindre nyhetsnotiser.

Judith Butler ställer frågan vad det är som konstituerar ett sörjbart liv. Varför vissa förluster inte känns igen som förluster. Varför sörjbarheten är så ojämnt distribuerad. Utifrån den allmänmänskliga sårbarhet som blottas i förlusten, försöker hon tänka kring möjligheten av andra politiska gemenskaper.

Jag tror det finns vissa föreställningar som vi med kraft måste göra upp med om vi ska kunna skapa förutsättningar för detta slags gemenskaper. En sådan är den som tar sig uttryck i slentrianmässiga påståenden om avtrubbning och tillvänjning. För dessa påståenden riskerar att skapa just det de utger sig för att beskriva. Att vänja sig vid stigande dödsiffror i utrikesnyheternas notisspalt är nog så lätt. Men det är bara på tillbörligt avstånd döden går obemärkt förbi. I Bortom Lampedusa hör vi en läkare svara på fastlandskollegers antaganden om vad det innebär att igen och igen och igen ta emot och behandla människor på randen till uttorkning. Han säger: Man vänjer sig aldrig. Man vänjer sig aldrig.

Att vänja sig är politiskt. Att vänja sig bör inte ses som något som händer oss, utan som någonting vi aktivt gör för att slippa ta ansvar för det som pågår politiskt omkring oss. Att vänja sig innebär att aktivt skapa tolerans för förlusten genom att förneka den som just förlust. ”Att vänja sig” är en omskrivning för den ideologiska produktionen av en kategori människor som är ämnade för döden snarare än för livet.

Ska vi tänka bortom Lampedusa, måste vi kanske börja i ett politiskt sorgearbete som undviker den narcissistiska sorgens frestelse, det vill säga sorgen över att "vi" tvingas genomleva detta. Ett sorgearbete som istället kan begripliggöra den andres död som just en mänsklig, och helt igenom oacceptabel, förlust. 

Radioessä i OBS: Att spränga själva tiden

På eftermiddagen den 15 februari 1894 sprängde en man sig själv i luften i Greenwich Park i London. Av allt att döma handlade det om ett misslyckat attentat, inte helt olikt det som skedde i Stockholms i december 2010. Den enda som strök med var attentatsmannen själv. I London 1894 var målet dock ingen shoppinggata. Istället tycks bomben ha varit ämnad för Greenwichobservatoriet och dess nollmeridian, den globala tidens centrum. Läs hela texten här, eller lyssna här:

När kampen blir lite tråkig

Jag minns en metafor vi brukade använda i miljörörelsen på 1990-talet: Den kokande grodan. Om man hade en groda i en kastrull med rumsvarmt vatten och sedan höjde temperaturen mycket långsamt, grad för grad, skulle vattnet koka utan att grodan ens försökte ta sig ut ur kastrullen. På samma sätt som grodan vänjer sig vid allt högre temperaturer, sade vi, vänjer vi oss vid miljögifter som till slut kan döda oss. Victor Klemperer liknade på 1930-talet ord vid låga arsenikdoser. Man sväljer dem, och i början märks det inte ens. Men efter ett tag, när de ansamlats, verkar giftet ändå.

Read More

Artikel i HD: Om en västerländsk besatthet och ljuset som bländar

Från Willem Janszoon Blaeus "Le theatre dv monde", Amsterdam 1644

Från Willem Janszoon Blaeus "Le theatre dv monde", Amsterdam 1644

Vi blir aldrig färdiga med Joseph Conrad och "Mörkrets hjärta". Romanen från 1902 skildrar en resa uppför Kongofloden och genom ett fantasmatiskt landskap som har mindre med Afrika att göra än med europeiska fantasier om Afrika. Eller, fantasier om vilken mörkrets plats det än må vara, en pågående hemsökelse som inte lämnar oss ifred. Så låt mig omformulera: Västvärlden blir aldrig färdig med Conrad. Vi måste ta det för vad det är. "Mörkrets hjärta" är en västerländsk besatthet och en västerländsk hemsökelse. Fortsätt läsa här.

Radioessä i OBS: Västvärlden bygger nya läger

Enligt ordböckernas definitioner betyder koncentrera att samla ihop något. Vi koncentrerar våra tankar kring ett specifikt ämne. Med tilltagande urbanisering koncentreras befolkningen till städerna. Vi köper koncentrerad juice för att spara plats i matkassar och skafferi. Det är ett tämligen neutralt ord, varken positivt eller negativt laddat. I sammansättningen koncentrationsläger har det en helt annan klang. När den tyske litteraturvetaren Victor Klemperer 1933 stängdes av från sitt universitet för att han var jude, började han föra dagbok över språkets förändringar i Nazityskland. Anteckningarna samlades i boken Lingua Tertii Imperii: Tredje rikets språk, och här noterar han koncentrationsläger som ett ord som kommit tillbaka. Läs hela texten här, eller lyssna nedan.