Stumhet

(Texten bygger på ett kort anförande som hölls på konferensen Minne, berättande och historikerns ansvar på Historiska museet i Stockholm, 30 november 2016)

Det är inte skrivkramp. Det är någonting annat. Som punkter av stumhet som bryter sig in i skrivandet, i den här boken jag försöker hitta en form för, den här boken jag inte hittar en form för, den här boken jag måste hitta en form för.

Fredric Jameson säger i en ofta citerad formulering att historia är det som gör ont. History is what hurts. Men hur förhåller sig i så fall historieskrivande till smärta? Redan som grundkursstudent i idéhistoria lärde jag mig att förhålla mig kritiskt till föreställningar om vetenskaplig distans och objektivitet, tron på möjligheten av en neutral plats för vetenskapen att inta.

På idéhistoria i Göteborg var detta en viktig del av utbildningen. Men trots decennier av kritik av idén om en view from nowhere, tycks den bara fläckvis ha nått till de sammanhang där studenter för första gången bekantar sig med vetenskapligt hantverk, eller skapar sig sina bilder av vad vetenskap är. I mitt vardagliga handledande av studentuppsatser möter jag om och om igen samma vetenskapssyn. Vetenskap är distans. Objektivitet. Och se för Guds skull till att texten inte innehåller några "jag".

Vad blir då historikerns uppgift? På tillbörlig distans och utan affekt skall vi beskriva vad som för den som levt det gör förbannat ont.

Vad Göteborg inte gav mig någon formell skolning i var att förhålla mig till andras smärta. Inte heller till mina egna känslor inför andras smärta. Emotionell distans förblev ett underförstått villkor, såvitt jag kan minnas aldrig problematiserat.

Denna bok jag inte lyckas skriva. Den är ett försök att gå tillbaka till vad som historiskt ligger till grund också för min egen biografi. Jag är barnbarnsbarn, i jag vet inte vilket led, till vita bosättare som expanderade över det land som vissa kallade Pindorama, andra kallade för det sanna korsets land, och åter andra kallade Brasilien. Här är kolonialismen allt annat än förfluten. Brasilien expanderar fortfarande, "integrerar sitt territorium" som det heter. Breder ut sig över det område som ett samlat världssamfund av stater erkänt som brasilianskt, men som likväl rymmer befolkningar som bebott det sedan urminnes tider men som varken erkänt Brasilien eller någon annan statsbildning.

De koloniserades radikala underordning har upprätthållits ideologiskt bland annat genom att deras smärta tystats eller avfärdats. Under 1800- och 1900-tal tog tystandet form genom rasbiologiska, raspsykologiska och socialantropologiska teorier. Vildar, kunde det heta, har sämre utvecklade smärtnerver än vita. Eller, vildar utför begravningsritualer inte för att de sörjer, utan för att besvärja spöken. Dessutom, de tillhör tidigare utvecklingsstadier och måste därför försvinna med civilisationens ankomst.

Det löper direkta band av kontinuitet mellan dessa vetenskapliga teorier från vårt nära förflutna, och den på olika sätta upprepade likgiltighet som omgärdar vissa kategorier människor, deras lidande och död. Judith Butler talar om det som sörjbarhetens ojämna distribuering.

I Brasilien utgör de indigena befolkningarna endast omkring en procent av den totala befolkningen. I hundra år har det sagts om dessa människor att de oundvikligen kommer att försvinna. Så har det våld täckts över som säkrat kontrollen över både indigent land och indigen arbetskraft. Samtidigt en nostalgisk pose: den ädle vilden från det förflutna är del av nationens ursprung. Men i nuet tycks hen aldrig ha en plats, aldrig på egna villkor kunna definiera sig själv. Förvisade från nuet, är det dock i nuet som indigena folk kämpar för sin fysiska och kulturella överlevnad. Den dekoloniala kampens historia är lika lång som den koloniala historien.

Nyligen besökte jag Palmhuset i Trädgårdsföreningen, det råkalla Göteborgs tropiska oas. Här växer ett annattoträd från Sydamerika. Informationsskylten berättar om fröets många industriella användningar. Texten är i presens, men i den allra sista meningen skiftar det till imperfekt. Amazonasfolken, får vi veta, använde annatto till att måla sina kroppar.

Det plötsliga skiftet av tempus är ingen tillfällighet. Närmast med självklarhet placeras en idag högst levande praktik, att måla kroppen med annatto, i ett föreställt förflutet då det, får man anta, fortfarande fanns "indianer".

Men människor har inte dött ut. Människor har envist vägrat att dö ut.

Vad innebär det att bemötas som en rest från det förflutna? Som en anakronism i ens eget nu? I över ett sekel dominerades den akademiska kunskapsproduktionen om indigena folk av ett reproducerande av föreställningen om dessas oundvikliga försvinnande. En bild som må ha kritiserats i decennier nu, men som förblir stark. Inte minst i den populärvetenskapliga och populärkulturella föreställningsvärlden.

Historikern Michel-Rolph Trouillot ställer, på historieskrivandets praktiker, ett autenticitetskriterium. Det är inte trohet gentemot empiriska data Trouillot talar om. Hans autenticitet handlar om hederlighet gentemot det nu i vilket det förflutna representeras. För det förflutna lever kvar, i och genom människors kroppar. För att bara ta ett enda exempel: Spädbarnsdödligheten bland indigena i Brasilien är dubbelt så hög som för befolkningen i stort. Och tendensen under 2010-talet har varit att den växer.

Inte heller det är, naturligtvis, en tillfällighet.

Koloniseringen kom till dessa marker med aluminiumkastruller, glaspärlor, smittkoppor och kvicksilverförgiftning. Den kom, som yanomamishamanen Davi Kopenawa berättar, med xawarari, de sjukdomsandar som förgiftar skogarnas folk och tar deras barn.

När jag påbörjade det projekt som nu skall sammanfattas i en bok, var det som ett traditionellt humanvetenskapligt forskningsprojekt. Men stumheten tar mig nu. Jag vet inte hur jag kan skriva en text i vilken smärtan kan ta plats, men som samtidigt är igenkännbar som en akademisk text. Jag vet inte hur jag gestaltar mina egna tillkortakommanden. Min oförmåga att greppa innebörden av en nedbränd by, den stumhet som skapas i mig inför den nedbrända byn, hur göra det till del av min text?

Hur skriva en text som kan tystna utan att skyla över sin egen tystnad? Det finns nivåer av sanning som kräver andra forskningspraktiker än de jag skolades i. Det må vara konstnärliga praktiker, det kan också vara profetiska. Vad som blir allt tydligare för mig är att det traditionella humanvetenskapliga skrivandet inte är mig särskilt behjälpligt här.

Memorial Ovelário Tames, Boa Vista 2014.

Memorial Ovelário Tames, Boa Vista 2014.

Radioessä i OBS: Att spränga själva tiden

På eftermiddagen den 15 februari 1894 sprängde en man sig själv i luften i Greenwich Park i London. Av allt att döma handlade det om ett misslyckat attentat, inte helt olikt det som skedde i Stockholms i december 2010. Den enda som strök med var attentatsmannen själv. I London 1894 var målet dock ingen shoppinggata. Istället tycks bomben ha varit ämnad för Greenwichobservatoriet och dess nollmeridian, den globala tidens centrum. Läs hela texten här, eller lyssna här:

När kampen blir lite tråkig

Jag minns en metafor vi brukade använda i miljörörelsen på 1990-talet: Den kokande grodan. Om man hade en groda i en kastrull med rumsvarmt vatten och sedan höjde temperaturen mycket långsamt, grad för grad, skulle vattnet koka utan att grodan ens försökte ta sig ut ur kastrullen. På samma sätt som grodan vänjer sig vid allt högre temperaturer, sade vi, vänjer vi oss vid miljögifter som till slut kan döda oss. Victor Klemperer liknade på 1930-talet ord vid låga arsenikdoser. Man sväljer dem, och i början märks det inte ens. Men efter ett tag, när de ansamlats, verkar giftet ändå.

Read More

Artikel i HD: Om en västerländsk besatthet och ljuset som bländar

Från Willem Janszoon Blaeus "Le theatre dv monde", Amsterdam 1644

Från Willem Janszoon Blaeus "Le theatre dv monde", Amsterdam 1644

Vi blir aldrig färdiga med Joseph Conrad och "Mörkrets hjärta". Romanen från 1902 skildrar en resa uppför Kongofloden och genom ett fantasmatiskt landskap som har mindre med Afrika att göra än med europeiska fantasier om Afrika. Eller, fantasier om vilken mörkrets plats det än må vara, en pågående hemsökelse som inte lämnar oss ifred. Så låt mig omformulera: Västvärlden blir aldrig färdig med Conrad. Vi måste ta det för vad det är. "Mörkrets hjärta" är en västerländsk besatthet och en västerländsk hemsökelse. Fortsätt läsa här.