Dagbok från Brasilien: I

Hade jag trott att det skulle se annorlunda ut på gatorna? Att jag skulle kunna se en förändring i människors ansikten? Att jag skulle kunna känna doften av den förtvivlan mina brasilianska vänner vädrat i flera månader nu?

Jag växte upp i Europa, med allt vad det innebär i termer av det specifikt europeiska spöket efter fascismen. Pedagogiska filmer som skildrade 1930-talet på samma gång som ett varnande exempel och som det absolut andra. Fascismen var en freakshow, aldrig subtil, alltid aningen löjlig i sin brutalitet. Det som skulle vara ett motgift för att förebygga upprepning, var istället sämsta tänkbara förberedelse för att känna igen fascismens ständigt nya mutationer. När jag nu kommer till det bolsominiska Brasilien inser jag hur mycket också jag påverkats av att fostras in i en naiv tro på den relativt fungerande demokratin som den politiska historiens slutpunkt. En eurocentrisk snuttefilt som fick mig att omedvetet förvänta mig att valresultatets tydliga kronologiska markering i ett före och ett efter, skulle avteckna sig visuellt också i själva landet.

Men här är det naturligtvis inte 1930-talet som är referens. Här ligger det militära styret, den politiska censuren och den institutionaliserade tortyren betydligt närmare i tiden.

Förändringar kommer krypande, i hur gränserna för vad som är möjligt att säga förskjuts. Det är, icke att förglömma, igenkänningen som gör dessa förskjutningar möjliga. Att orden sagts förut, att de därför kan sägas igen. Men också att orden motsvarar en våldsam praktik som redan finns där, och som nu kan uttalas allt mer öppet. En giftig växelverkan. För ord, som Victor Klemperer så förtvivlat noterade, är också de en förberedelse för våld. Gränserna för vad som är möjligt att göra förskjuts i takt med gränserna för vad som är möjligt att säga.

Jag har bara varit här i en vecka. Min dotter har matat karparna i dammen i modellkvarteren. Hon har klättrat i de slingrande träden ovanför Fatimakyrkan. Hon har ätit isglass med limesmak. Vi går genom Brasilias lummiga bostadskvarter och småpratar med främlingar på lekplatser och utegym. Allting är som det alltid har varit.

Men när vi åker till Pirenópolis – en liten pittoresk stad i det boskapstäta Goiás – för några dagars ledighet innan min dotters skola börjar, märker jag att gatorna fyllts av barn och ungdomar i militäruniform. Liksom på många andra håll i delstaten Goiás har en av de statliga skolorna här tagits över av militärpolisen. En ny regim av ordning och reda och militära honnörer har införts. Militärens expansion i den offentliga skolan är ett symptom på skolsystemets dysfunktionalitet. Men det är också ett symptom på hur militär disciplin, snarare än fördelningspolitik, blivit den nya tidens universalmedicin.

I Pirenópolis omvandlades Colégio Estadual Comendador Christovam de Oliveira till Colégio Estadual da Polícia Militar de Goiás samma termin som den före detta kaptenen Jair Bolsonaro valdes till president och tillsatte en regering så militärtät att ingen sett dess like sedan diktaturens dagar.

Vad är detta nya styre som nu tillträtt i den aldrig uppfyllda framtidens land? En kupp som med nödvändighet måste föda en ytterligare kupp (om än i demokratins bristfälliga elektoral mantel), säger musikern och konstnären Arnaldo Antunes i en dovt förtvivlad monolog som spreds på sociala medier dagarna mellan den första och den andra valomgången. Vit text mot svart bakgrund, en deklaration: ”detta är inte en dikt, det är bara desabafo” – desabafo, ett ord som betyder ungefär att prata av sig, lägga av sig det undertrycktas tyngd. Att öppna fördämningarna.

(Så som dammarna brast i Minas Gerais och släppte fri en lera att forsa över människor och djur och hus. På bilderna från Brumadinho ser man människor små som myror fåfängt försöka springa eller köra ifrån den närmast bibliska flodvåg av lera som sköljer över landskapet. Eliane Brum, en av Brasiliens skarpaste samtidsanalytiker, hennes ord som öppna sår på skärmen: ”I Brasilien finns inga metaforer. Bara lerans bokstavlighet.”)

Fascistiskt är styret, ja. Men också någonting mer. Jag tänker på en bildserie som spreds på Facebook dagarna innan andra valomgången, men som sedan försvann. Det var fotografier av en pro-Bolsonarodemonstration i São Paulo, människor klädda i militärkläder eller i den brasilianska flaggans färger, festliga mikrofonperuker i grönt och gult, clownnäsor, alltför stort målade röda munnar, vapenattrapper i händerna eller bara den gest för vilken Bolsonaro blivit så känd: att med handen forma en pistol och skjuta i luften. Bilderna var djupt skrämmande, ett makabert karnevalståg där den egentliga karnevalens subversiva glädjen till rytmen av samba ersatts av ett taktfast hot om våld. Detta, tänker jag när jag ser de olika regeringsmedlemmarnas disparata utspel, är den fascism nu kommit till makten. En brokig samling där alla ska få plats (det vill säga, alla utom jordens och landets egna fördömda, de som snarare ska utrotas, för en bra bandit är ju en död bandit och diktaturens fel var att den inte dödade kommunisterna och låt oss nu meja ner alla petralhas och inte en enda centimeter mark till ska tillfalla urfolken eller quilombolas). Alla ska med i detta nya styre. Från porrstjärnan till pastorskan. Från den nyliberale ekonomen till den identitäre konspirationsteoretikern. Det är en fascismens, auktoritarianismens, nymoralismens och opportunismens palett.

Vad säga om den åklagare – den unge, stilige, förmodat principfaste – som skulle rädda landet från korruption, en juridikens superhomen som äntligen skulle tvätta byken (eller var det bilarna, dessa kongressens bilar vars tvätt kostar nästan tre gånger så mycket som hela budgeten för det Nationalmuseum i Rio de Janeiro som brann ner i höstas tillsammans med en god del av landets materiella historia?), ja byken eller bilarna, alldeles oavsett, de skulle tvättas rena. Sergio Moro som fick Arbetarpartiets främste ikon Luiz Inácio Lula da Silva satt i tolv års fängelse på ett indiciemål. ”Passiv korruption”, och ett straff som saknar all proportionalitet i relation till hur andra korruptionsmål i den yppersta politiska eliten hanterats och fortsätter att hanteras. Moro belönades av Bolsonaros med posten som justitieminister, och trots alla tidigare försäkringar om att han aldrig skulle gå in i politiken tackade han nu entusiastiskt ja.

Eller, vad säga om den man som tilldelats tronen i Itamaraty, utrikesministeriet, och vars främsta merit tycks vara en bok från 2017 som entusiastiskt hyllar president Donald Trump, samt en blogg som startade blott en månad innan presidentvalet och mest liknar en remake på valda delar av Anders Behring Breiviks manifest? En med Breivik gemensam faiblesse för korsriddare och konspirationsteorier. Den nye utrikesministern vet exempelvis att berätta att bakom såväl globaliseringen som ”genusideologin” står ”kulturmarxisterna”. Framför allt genusideologin är malign: genom att fostra barnen till homosexuella samt förespråka abort och preventivmedel söker dessa kulturmarxister underminera det nationella folket (exakt varför förblir oklart). 

Detta alltså från en utrikesminister. Hitler, i sina bisarra konspiratoriska utläggningar av hur judarna orkestrerade såväl marxismen som storfinansen, hade inte kunnat formulera det bättre. Men hela Ernesto Araújos diskurs är importerad från en US-amerikansk och europeisk identitär diskurs, lätt anpassad för att också tilltala den livskraftiga evangelikala rörelse som så hängivet stöttar Bolsonaro. Tio år tidigare, emellertid, förespråkade samme Araújo en linje rörande Brasiliens roll i Latinamerika och i världen som låg direkt i linje med den dåvarande regeringens, ledd av den nu fängslade före detta president Lula.

Det går snabbt att vända, om det gynnar karriären.

Eller än en gång, vad säga om den frikyrkopastor som i sin ministerportfölj bär områdena kvinnan, familjen och de mänskliga rättigheterna? Denna hängivna profet för en tid när flickor åter klär sig i rosa och pojkar i blått. Denna minister, vars departement genom dekret också getts ansvaret för en nu stympad urfolksmyndighet. Sedan Funai bildades 1967, har dess främsta ansvar varit att – med historiska och antropologiska studier som grund – avgöra gränserna för urfolkens mark. Nu har detta ansvar hastigt och lustigt placerats hos det jordbruksministerium som leds av det industriella storjordbrukets främsta representanter. Det som finns kvar av Funai har lagts i Damares Alves knä. Kvinnoministern är ju, när allt kommer omkring, förtrogen med urfolksfrågor. Hon har länge arbetat med evangelisk mission bland urfolken, är medgrundare till den kristna organisationen Atini som verkar bland urfolk, och är själv adoptivmor till en kamaiurá-flicka från Xingudalen.

Och där, i byn Kamaiurá i Xingu, berättar byborna om hur just denna flicka sex år gammal fördes till staden av Damares Alves nära vän och medarbetare för att få sina sneda tänder behandlade. Men hon kom aldrig tillbaka till byn. Flickan är nu tjugo år gammal. I predikningar för andra troende har Damares berättat dramatiska historier om hur just denna flicka – som bara skulle till staden och få sina tänder behandlade – räddades från att rituellt offras av sina egna. Hon har hållit upp detta öde som ett exempel på organisationen Atinis framgångsrika arbete för att förhindra dödande av barn hos barbarerna. Hon kallar flickan sin adoptivdotter, men inga papper på någon adoption, inget godkännande från flickans familj i byn har kunnat visas upp. Och i byn är flickans försvinnande ett fortsatt öppet sår.

Damares Alves irreguljära adoption – eller ska vi säga kidnappning? – av ett barn i Xingu är inte det enda bortförande av indigena barn organisationen Atini förknippas med och utreds för. Det finns familjer och det finns familjer. Det finns de som till varje pris ska bevaras i sin traditionella form. Och det finns de vars barn en rättfärdig kristen, som sedan tilldelas rollen som kvinno- och familjeminister, kan ta och göra till sina egna när lusten faller på.

Unknown.jpeg

Artikel i DN: Presidenten som symboliserar de privilegierades revansch

Dagen efter presidentvalet i Brasilien kunde jag inte slita mig från de interaktiva kartorna. Jag bröt ner valresultatet på delstatsnivå, på kommunnivå. Besökte varje plats jag någonsin älskat och skrämdes av dem alla. I staden där jag tillbringat många av mina förlängda jullov hade den högerextreme hyllaren av militärdiktaturen, Jair Bolsonaro, fått närmare 82 procent … fortsätt läsa här.

Xoklenger demonstrerar i José Boiteux 2016. Foto: Comin

Xoklenger demonstrerar i José Boiteux 2016. Foto: Comin

Den (o)möjliga freden

På 1990-talet fanns det ett tag en nazistisk butik på Tjärhovsgatan i Stockholm. Var det verkligen på Tjärhovsgatan? Ja, jag tror det var på Tjärhovsgatan. Att öppna en butik för vit makt-musik och naziprylar på just Tjärhovsgatan verkar som en ren provokation. Men det var 1990-tal. Nazisterna kände att de stod på tröskeln till en morgondag som var deras. Ungefär så som de känner idag igen. Bara att de känner så mycket mer så idag. 

Read More

Mato Grosso do Sul, än en gång

När jag skrev den här texten hade det gått nästan tre år sedan Denilson Barbosa sköts till döds. Idag har det gått nästan tre år sedan jag skrev texten. Ingenting har blivit bättre i Mato Grosso do Sul. Den nye president som svärs in i Brasilien idag är storgodsägarnas man i presidentpalatset. Inte en kvadratcentimeter mark till urfolken, har han lovat. Ett vapen i varje jordägares hem har han lovat. Som om vapnen inte redan fanns där. Som om barn som Denilson inte redan föll offer för dem. Mot godsägaren som dödade Denilson har ännu ingen dom fallit. I april i år ändrades åtalspunkten från mord till dråp. Det fanns, säger domstolen, ingen intention att döda när Orlandino Carneiro Gonçalves sköt en femton år gammal pojke med tre skott mot huvud och hals.

Read More