Min dotter anstränger sig för att hitta orden och forma meningarna. Till skillnad från svenskan, som flyter ur hennes treåriga mun som ett pärlband, verkar portugisiskan vara ett arbete för henne. Men nu när vi fått en ytterligare person i hushållet som talar portugisiska, väljer hon allt oftare att tala det också med mig. Hon vet inte vilken glädje hon skänker mig med sina små språkliga brottningar.

Det är som om någonting är på väg att tippa över. Igen. Och det är inte bra. För några veckor sedan gick det ännu att hoppas att den stora folkliga mobiliseringen av solidaritet med människor på flykt skulle kunna påverka också politiken. I Sverige stod det politiska etablissemanget – med undantag för Sverigedemokraterna – och demonstrerade under parollen ”Refugees Welcome”. Som om de verkligen menade det. Nu ser vi någonting annat.

Sverige gav Samira material att skriva.Det här är ingen vacker historia. Samira Motazedi kom från Iran till Sverige och sökte asyl 2012. I Iran hade hon dömts till döden för äktenskapsbrott. Trots denna dödsdom, och trots att hon i Sverige i åtskilliga tidningsartiklar öppet kritiserat den iranska regimen, har hon fått upprepade avslag på sina asylansökningar. Vem som helst förstår – borde förstå – att hon inte kan återvända.