Han frågar mig: Håller du på att skriva någonting om det här vansinnet? Jag säger att jag känner mig lätt förlamad. Han säger att han förstår. Att vi ska komma på nåt. Vi går och ser Himmel över Göteborg på Angereds Teater. Vi är tre skrivande människor. Companheiros. Minuterna innan pjäsen börjar, talar vi om ord, om att vara companheira, companheiro. Om att följa varandra, som ett kamratskap som kan men inte behöver vara också vänskap.

När jag för femton år sedan sökte in till forskarutbildningen, gjorde jag det trots vissa av mina lärares aktiva avrådan. Det handlade alls inte om att de underskattade min förmåga. Men jag fick höra att jag borde satsa på något som hade en framtid. Dit hörde inte en doktorsgrad i ett humanistiskt ämne. Det brukar sägas om humaniora att den är ett samhälles självreflektion. Om det är sant, innebär det att det värde som ges humaniora i ett givet samhälle direkt speglar den vikt detta samhälle lägger vid att förstå sig självt.

Det har gått snart tre år sedan Denilson Barbosa från Tey’ikue mördades. Femtonåringen blev skjuten med två skott i huvudet och ett i halsen när han fiskade på mark som tillhört hans folk, men som tagits över av jordherrar. Två andra pojkar, sjutton och elva år gamla, lyckades fly. Denilson är bara ett av många offer för markkonflikterna i den brasilianska delstaten Mato Grosso do Sul. Sedan ett par veckor pågår en kampanj för internationell bojkott av industriella jordbruksprodukter härifrån. Bakom kampanjen står ett stort antal brasilianska urfolks-, lantarbetar-, människorätts- och miljöorganisationer. Bland undertecknarna finns också fackföreningar, kyrkliga organisationer och det brasilianska antropologsällskapet. "Köp inte! Ät inte! Sojan från Mato Grosso do Sul innehåller blodet från urfolkens barn" är ett av kampanjens budskap.

Dagen efter attentatet i Trollhättan berättar en kollega i sociala medier om en fikasituation på jobbet, om hur en arbetskamrat säger: ”Det är förfärligt. Det kan hända vem som helst.” Min kollega börjar gråta, där och då. Det finns ett erkännande som i sig rymmer den största förnekelsen. För vi vet ju så väl att det inte händer vem som helst.

Min dotter anstränger sig för att hitta orden och forma meningarna. Till skillnad från svenskan, som flyter ur hennes treåriga mun som ett pärlband, verkar portugisiskan vara ett arbete för henne. Men nu när vi fått en ytterligare person i hushållet som talar portugisiska, väljer hon allt oftare att tala det också med mig. Hon vet inte vilken glädje hon skänker mig med sina små språkliga brottningar.