Det är svårt att känna gruvgas. Den saknar lukt. Den saknar färg. Den är inte giftig att inandas. Men den är extremt lättantändlig, och kan plötsligt orsaka en förödande explosion. I hopp om att upptäcka gruvgasen i tid, brukade gruvarbetare förr ta en liten burfågel med sig ner i underjorden. Började fågeln skälva i sin bur, eller burrade den upp fjäderdräkten, då var katastrofen nära.

Det var dig det handlade om hela tiden. Jag skrev min avhandling i idéhistoria om en brittisk antropolog, James George Frazer. Han var en av de sista stora länstolsantropologerna, en herre som aldrig reste själv men som byggde stora antropologiska system av andras berättelser: rapporter från missionärer, militärer, handelsmän, erövrare. Han beskrevs som försynt. Blygsam. Mild. Under avhandlingsarbetet kom jag honom allt närmare, en alltigenom sympatisk herre. Jag blev med tiden besatt av att bevisa att han var ond.

Det var högstadium och skolkande i en källartrappa nedanför hemkunskapssalen, en pojke som hette Ola som spelade gitarr, vi sjöng sånger som redan då var retro men som blev del av min politiska skolning. Björn Afzelius Kungens man. Hoola Bandoolas Keops pyramid. Ebba Gröns Die Mauer. Allra mest Ebba Gröns Die Mauer. Texten kan jag fortfarande utantill. När vi satt i den där trappan till ett av skolans källarutrymmen hade Berlinmuren fallit redan året innan. Jag hade aldrig varit i öst. Min uppfattning om vad muren inneburit för människors liv var vag. Men sångens kraft, inser jag idag, kom också av hur den politiska kritiken tog formen av en tragisk berättelse om romantisk kärlek. Muren skar som ett splittrande sår genom staden...

Han frågar mig: Håller du på att skriva någonting om det här vansinnet? Jag säger att jag känner mig lätt förlamad. Han säger att han förstår. Att vi ska komma på nåt. Vi går och ser Himmel över Göteborg på Angereds Teater. Vi är tre skrivande människor. Companheiros. Minuterna innan pjäsen börjar, talar vi om ord, om att vara companheira, companheiro. Om att följa varandra, som ett kamratskap som kan men inte behöver vara också vänskap.

När jag för femton år sedan sökte in till forskarutbildningen, gjorde jag det trots vissa av mina lärares aktiva avrådan. Det handlade alls inte om att de underskattade min förmåga. Men jag fick höra att jag borde satsa på något som hade en framtid. Dit hörde inte en doktorsgrad i ett humanistiskt ämne. Det brukar sägas om humaniora att den är ett samhälles självreflektion. Om det är sant, innebär det att det värde som ges humaniora i ett givet samhälle direkt speglar den vikt detta samhälle lägger vid att förstå sig självt.