Det är de där situationerna. Mitt seminarium är precis slut. Min hud är vrängd ut och in. J frågar om jag vill gå ut och ta ett glas. Och jag vill. Men ännu mer vill jag hem. Han säger: ”ok, jag kör dig.” På väg ut genom universitetsbyggnaden känner jag en svag doft av marijuana. Jag frågar J, lite skämtsamt: ”Känner du också lukten av marijuana? De har ju helt rätt om universitetet.” Han förstår inte skämtet och jag driver det inte vidare. Vi går till hans bil. Min hud är vrängd ut och in. Jag sitter bredvid J i bilen och tänker att han ser slut ut. Jag har inte känt honom så länge och har inte riktigt koll på hans register. Ändå gör det mig ont att se honom sådan här. ”Jag tror jag måste härifrån,” säger han. ”Jag håller på att gå ner mig i den här politiska situationen. Jag tror jag måste stänga av facebook.” Han är ändå en av dem som sitter tryggt. Om nu någon kan sitta tryggt i rådande läge.
Read moreDagbok från Brasilien XIII: Kriget mot universiteten
Är utbildningsdepartementet det departement som löpt mest amok? Eller är det bara att utbildning och forskning är mig närmast? Jag får alltmer känslan av att sitta i en karusell som snurrar allt snabbare medan jag med stigande illamående försöker registrera vad som händer omkring mig. Att fokusera på det jag kom hit för att göra har blivit fruktansvärt svårt.
Read moreDagbok från Brasilien XII: Hos er vill jag gå i skola
Av någon outgrundlig anledning tillbringade jag som barn en hel del tid med att samla patronhylsor på skjutfält. Hylsorna blev bägare och vaser till leksaksdjuren och dockskåpet. Kanske var det därför jag nu genast kände igen den där den låg på marken: En söndersprängd patronhylsa av grövre kaliber, halvt nedgrävd i den röda jorden. Jag hittade den på gräsplanen vid justitiedepartementet, alldeles intill skylten som anger departementets namn. När hamnade hylsan här? När avfyrades detta vapen? Och mot vem?
Read moreDagbok från Brasilien XI: Herre, förlåt oss inte
Det är dagen före påsk. Dottern sitter uppkrupen i en fåtölj i ett hörn av paradvåningens jättelika vardagsrum och lägger pussel på ipaden. För en liten stund sedan hade jag ett mindre utbrott på henne för att hon inte lät mig skriva ifred. Då drog hon sig undan med plattan. Nu oroas jag över att hon inte vill släppa den, över att hon verkar alltför nöjd med att bara sitta uppkrupen i fåtöljen utan att släppa blicken från pusslet. I parken på andra sidan väggen av glas börjar det skymma. Vi är i södern. Och södern är vad den alltid är. I alla fall här, i alla fall hos oss, i alla fall i min barndoms Brasilien.
Read moreDagbok från Brasilien X: Din död fortsätter att vara ett slag i magen
Amanda, det händer att saknaden kommer till mig som ett slag i magen. Det har gått lite mer än tio år sedan du dog. Jag har fortfarande inte gått med på det. Jag kommer nog aldrig att gå med på det. Det är så mycket jag hade velat tala med dig om. Om vad som händer eller inte händer när en beväpnad och kevlarbepansrad man träder in i den första tunnelbanevagnen reserverad för kvinnor och fysiskt funktionshindrade, och ställer sig bredbent med ryggen täckt av den stängda dörren. Är jag den enda som i situationen pressar ner den blandning av oro och ilska som stiger i mig? Vem tror han att han är, som går in i vår vagn? Vi, systrar i vagnen, fortsätter att titta tomt framför oss medan vi väntar på att nå fram till våra destinationer.
Read more