Jag skulle önska att den som framhärdar i att svenska asylprocesser präglas av rättssäkerhet, den som principfast hävdar att ett nej måste vara ett nej, kunde ta in historier som denna om vilka former ett nej kan ta.

På boendet trodde de att mor pratade portugisiska. De ville att jag skulle översätta, men jag förstod inte mycket mer än personalen av vad det var hon försökte säga. Tungan kämpade förgäves i hennes munhåla för att forma ord, det enda som kom ut var mummel och ansträngda harklingar. Men så plötsligt ett kort ögonblick av klarhet. Med blicken följde hon sjuksköterskan som gick över parkeringen, vände sig sedan mot mig och sa: ”Såg du? Jag tror det var min dotter!” Det var den sista fras jag någonsin hörde henne uttala.

Ingen släpper någon annans hand. Vi upprepade orden igen och igen efter Jair Bolsonaros valseger 2018. Det var en tauterarkonstnär från Minas Gerais, Thereza Nardelli, som när Bolsonaros seger bekräftades snabbt tecknade en enkel bild: en ros full av törnen, två händer som håller i varandra och texten ninguém solta a mão de ningúem. Hon lade upp den på sina sociala medier och den blev snabbt viral, spreds i hundratusentals och blev en symbol för motstånd mot den så segerrusiga fascismen. När jag såg den första gången åtföljdes den av texten ”motståndets första mått och steg”.