Häromdagen pratade P1:s Godmorgon Världen med Segerstedtinstitutets föreståndare Christer Mattsson. Mattsson intervjuades i egenskap av expert på vit maktrörelsen, och inslaget var del av rapporteringen kring Expos avslöjande om att tonårssonen i en svensk ministers familj är aktiv i nazistiska kretsar. Inslaget följde ett vid det här laget tämligen välbekant mönster. Medan ”invandrarungdomar” tycks vara närmast predestinerade till brott och/eller våldsam radikalisering, framställs en majoritetssvensk ungdoms våldsradikalitet som en gåtfull anomali. Frågor om varför? och hur? dominerar analyser och kommentarer, men svaren som ges på frågorna är sällan politiska. Den familj som omger personen det handlar om framstår gärna som drabbad av någonting som är den främmande, någonting som kommer utifrån.
När Mattsson talar om vit maktrörelsen låter han därför mer som om han talade om ett missbruk eller om en mystisk sekt, än om en rörelse med ett politiskt projekt. Rörelsens attraktionskraft på unga reduceras till vilsna kids längtan efter gemenskap. Någon politisk kontext existerar inte, möjligtvis lite fördomar som cirkulerar i omgivningen. När reportern frågar om hur man som förälder märker att ett barn är på väg åt ett högerextremt håll, svarar Mattsson överslätande:
”Tonåren är en period då ungdomar söker sin egen väg, gör uppror mot föräldrars värderingar. Det är naturligt att man sluter sig lite om vad man håller på med.”
Tonårsuppror, verkligen? Christer Mattsson markerar visserligen helt riktigt att han som forskare inte kan eller bör uttala sig om en specifik person och hens bevekelsegrunder. Men här finns ändå en politisk situation som det faktiskt går alldeles utmärkt att säga en hel del om.
En tonåring i en ministerfamilj visar sig alltså vara aktiv nazist. Den minister det handlar om, Johan Forssell, är den ytterst ansvarige för att driva igenom migrationspolitiken såsom den tecknas i Tidöavtalet, Sverigedemokraternas villkor för att låta regeringspartierna regera. I avtalet ingår ett kraftigt inskränkande av vissa befolkningskategoriers rättigheter, en aktiv politik för att utvisa största möjliga antal människor från Sverige, villkorandet av vissa gruppers medborgarskap samt påbjudet angiveri på ett sätt som bara är möjligt om rasprofilering sätts i system. Regeringen tröttnar dessutom inte på att i såväl retorik som i konkreta förslag tala om att invandrare och deras barn är per definition ett problem, att det finns för många av oss, att så många som möjligt av oss bör åka ”hem”. Forssell, precis som andra av hans regeringskolleger, upprepar gång på gång att vissa människor inte har i Sverige att göra – framför allt inte om de eller deras barn inte lyckas internalisera svenska (och därmed om den följer politikens exempel också rasistiska) värderingar. Han tillhör vidare en regering som talar med allt mer auktoritär stämma om integration, men som samtidigt rasar mot varje förslag som riskerar att inskränka majoritetssvenskars rätt att slippa beblanda sig med rasifierade minoriteter.
Som om allt detta inte var nog kommer dessutom Expos avslöjande om tonårssonens nazistiska aktivism bara dagar efter att Sverigedemokraterna, det parti på vars nåder Forssell och andra ministrar får behålla sina poster, offentliggjort sin ”vitbok” för att därefter göra allt de kan för att hindra dess spridning. Nå, den sprids ändå, och trots att det är Sverigedemokraterna själva som beställt den visar de betydande svårigheter att hantera sin egen nazistiska historia. Att regeringens nya integrationsminister Simona Mohamsson (som vi får anta internaliserat svenska värderingar, dessa är nämligen enlig henne själv ”världens bästa”) bara några dagar efter avslöjandet om tonårssonens nazism gör ett utspel om att regeringen nu ska ”kartlägga invandrares värderingar”, sätter det rasistiskt färgade hyckleriet i bländande ljus.
Vi behöver inte ens titta särskilt nära för att urskilja historiska, politiska och personliga kontinuiteter mellan tonåringar som kutar omkring i sina bostadsområden och klistrar dekaler med orden ”white zone” på stolpar och elskåp å ena sidan, och faktiskt förd regeringspolitik å andra. Detta alldeles oavsett om det är äkta eller ej när en enskild ministerförälder förklarar att han ”avskyr all form av politisk extremism” inför en tonåring, som dragit de logiska slutsatserna av faktiskt förd politik lite längre än vad vissa skulle önska.
Detta är den politiska situationen. Och vad säger den tillfrågade experten om det? Ingenting. Han pratar istället om tonårsuppror och längtan efter gemenskap. Som så ofta när det handlar om svenskmärkt fascism, nazism och rasism, får det personliga överskugga det politiska.
Men det är också någonting mer. Både i reporterns fråga och i Mattssons svar ligger som en outtalad förutsättning en rent häpnadsväckande majoritetssvensk självgodhet: Normen är god. Fascismen är en tillfällig villfarelse som är i grunden främmande.
I det läge vi befinner oss i idag är den självgodheten direkt farlig.
