Att stryka makten medhårs

I en ledarkrönika i SvD daterad 6 september hyllar Lena Andersson vad hon beskriver som Sverigedemokraternas ”universalistiska instinkter”. Publicerad exakt en vecka före valet får texten, som annars mest handlar om socialdemokraterna, ses som en plädering för röster på Tidö. För fyra år sedan väckte Tidösamarbetet oro, om man får tro texten också hos Lena Andersson. Skulle samhället brutaliseras, lagstiftning börja präglas av godtycke? Nejdå, så har inte skett. Istället har Sverigedemokraternas ”tendenser till identitetspolitik […] tämjts”. 

Detta alltså enligt Lena Anderson, som också låter oss veta att liberalismen handlar om ”rätten att slippa godtycklig och grym behandling från staten, samt om hövlighet och tolerans i civilsamhället.” Och visst är detta en ganska rimlig beskrivning av liberalismens finare sidor. Ledarkrönikan avslutas med orden: ”Om framtiden vet vi inget, men tills vidare är det att betrakta som ett liberalt genombrott snarare än ett demokratiskt sammanbrott, att ett parti med etnonationalistiskt grundackord faktiskt bejakar både frivillighet [läs: återvandringsbidraget] och Fru Justitia.”

Det är sannerligen lätt att undra under vilken sten Lena Andersson vistats de senaste fyra åren. Särskilt om man tillhör dem som själva drabbats, eller har närstående som drabbats, av Tidölagets uttryckliga projekt att göra Sverige så ogästvänligt som möjligt. Har Andersson varit helt döv för hur gränserna för vad som är politiskt möjligt att säga och inte förskjutits? Har hon missat trakasserierna mot exempelvis kvinnor i slöja? Har hon inte läst en enda artikel om utvisandet av tonåringar efter att reglerna för ömmande omständigheter ändrats? Har det undgått henne hur hela familjer – inklusive i Sverige födda barn – utvisas till följd av att regler om arbetstillstånd plötsligt ändrats? Har hon glömt eller förträngt att hundratusentals människor med permanent uppehållstillstånd löper en överhängande risk att förlora dessa om Tidö vinner valet, helt i strid med normala rättsstatliga principer? Och har hon också missat att Tidö precis drivit igenom lagar med så hårda försörjningskrav att en gravid kvinna som inte tjänar tillräcklig med deg kan komma att tvingas välja mellan abort och utvisning?

Ja, kanske har allt detta, inte långsökt att uppfatta som ”grym behandling från staten”, undgått henne. Men nog borde ändå en person med anspråk på att kunna kommentera samtiden ha snappat något av den förödande kritik som riktats mot Tidöregeringen från Lagrådets sida? En kritik som handlat just om det snabba, godtyckliga och rättsosäkra vis på vilket lagar drivits igenom de senaste fyra åren, framför allt på migrations- och kriminalitetsområdena.

Fru Justitia tycks i Lena Andersson värld sova som en sten bakom sin ögonbindel. Eller annars, vara blott en abstraktion helt utan markkontakt.

Och just detta är ofta problemet med Anderssons samtidskommentarer. Ett resonemang byggs upp med anspråk på logisk koherens, men helt utan relation till den materiella och sociala värld det utger sig för att beskriva. Det är som skedde allting i en självtillräcklig tankebubbla – och följaktligen går det att triumfatoriskt fastslå sådant som att skolor far med osanning om elevers fattigdom, eftersom barns magar rent teoretiskt blir mätta av superduperbilliga havregryn.

Att stryka medhårs, eller att fjäska, på svenskt teckenspråk

Nå, helt utan markkontakt är ändå inte denna Lena Anderssons bubbla. För när jag läser hennes märkliga hyllning till Tidös förmenta liberalism, slår det mig hur representativ den är för ett annat genomgående mönster i hennes opinionsjournalistik, något hon genom åren lyckats utveckla till konstart. Lena Anderssons texter är alltid paketerade som att de sådär lite djärvt går på tvärs mot tidsandan. Men vad de i själva verket alltid gör, är att stryka makten medhårs.

Dolly Parton, Woodie Guthrie och den nya arbetslinjen

År 1980 släppte Dolly Parton albumet 9 to 5 and Odd Jobs. Skivan är mest känd för sitt titelspår, också ledmotiv i en bitsk komedi från samma år om kvinnors villkor i arbetslivet. Men genom hela albumet löper arbetstemat som en röd tråd, inte minst i Dollys version av protestsångaren Woodie Guthries dikt Deportee (Plane Wreck at los Gatos) från 1948. Dikten handlar om tjugoåtta mexikanska lantarbetare som omkom i en flygkrasch efter att ha deporterats från Kalifornien. Då liksom nu var dessa migrantarbetare nödvändiga för USA:s ekonomi. Ändå behandlades de, då liksom nu, som oönskade främlingar.

Läs mer

Om rätten att vara en familj

 När jag började kalla honom för min son, och det ännu var osäkert om han skulle få stanna, hände det att folk frågade varför jag inte adopterade honom. Upprepade gånger tvingades jag förklara att den möjligheten var det allra första jag kollat upp. Och att jag mycket snabbt insett att inte ens om han ännu i lagens mening hade varit barn, hade adoption lett till ett uppehållstillstånd.

Läs mer

Renee Good och fascismen

Den mest uppfriskande tråden på sociala medier jag förra året följde var Karen-upproret. På US-amerikanskt slang är en ”Karen” den där självrättfärdiga och förmätna vita kvinnan från medel- eller överklassen som skamlöst använder sina ras- och klassprivilegier för att böja världen efter egen vilja och behag. Regelmässigt terroriserar hon servicepersonal, hon begär alltid att få tala med ”ledningen”, och hur privilegierad hon än är känner hon sig alltid förfördelad. Ingen anständig människa vill vara en ”Karen”. Men så kom Stephanie. Hon presenterade sig själv som ”en äldre vit cis-kvinna som fått veta att bästa sättet för mig att hjälpa till just nu är att varje gång jag ser ICE få ett fullskaligt Karen-sammanbrott”. Till detta lade Stephanie: ”Jag kan inte minnas när jag senast upplevde en sådan stark känsla av mening.”

Läs mer

... ring-a-ling-a-ding-dong-ding …

Det var hos journalisten och författaren Thord Eriksson jag först såg den, ackompanjerad av en bister kommentar: ”Förmodligen årets sjukaste julhälsning”. Jag håller med honom. Det var en reel från EU-myndigheten Frontex, till tonerna av den uttjatade julsången Sleigh ride.

… our cheeks are nice and rosy, ring-a-ling-a-ding-dong-ding …

Läs mer