Kom till Göteborg i september

Han sa: Det finns inget sätt på vilket någon som inte känner dig kan se på dig att du inte är helt svensk.

Var det ett försök att trösta? Och vem i sådana fall, mig eller sig själv?

Kanske kände han skuld över det som drabbade mig, försökte valhänt tvätta sig ren med denna försäkran. Slog ifrån sig när jag försökte förklara att det var lögn. Att det var jag som mötte blickarna, glåporden, ryggarna. Allt blev en gåta, för obegriplig att förhålla sig till.

Så jag slutade berätta om vad som hände. Slutade berätta om de subtila ifrågasättandena. Slutade berätta om de rena aggressionerna. Och framför allt berättade jag aldrig om hur det bringade mig ur fattningen, hur det fick marken att skaka under fötterna, hur jag aldrig lärde mig att slå tillbaka. Som i en mardröm där armarna inte längre går att lyfta. Jag föddes till detta hem, och ändå är det här ni säger till mig: åk hem.

Det går under huden för att det sitter på huden. Som den gången på 90-talet då jag i tonårigt övermod gick in i den nazistbutik som liksom i ren provokation öppnat på Söder, hörde samtalen på ett ögonblick tystna, såg alla ansikten vändas mot mig, iskylan i blickarna. På mindre än en sekund hade de identifierat mig – jag som i hans önsketänkande sett så ”svensk” ut. Unga män med kalla ögon. Min hud skrek. Mitt ansikte skrek.

Nazister marscherar åter på våra gator. De marscherar i Charlottesville. De marscherar här. Människor åker fram och tillbaka i en global rörelse som säger till oss: ni har inte rätt att finnas.

Vår rädsla grundar sig på våra livs samlade erfarenheter. På att vi tidigt lärt oss att vad en välmenande omgivning än försöker intala oss, skriker vår hud. Varje gång goda demokrater säger att vi bör ignorera nazisterna, trampas denna vår rädsla i smutsen.

Det är när de goda demokraterna ignorerar nazisterna, som vi finner oss stående utan skydd.

Nazisterna vill nu marschera i Göteborg. I demokratisk anda söker de tillstånd att sprida sin terror. Polisen skulle kunna neka med hänvisning till ordning och säkerhet. Men polischefen för Storgöteborg säger: Min generella bild är att det är inte den här demonstrationen som kommer utgöra den största faran för ordning och säkerheten.

Polischefens namn är Erik Nord. Han ser ut att kunna heta Erik Nord. I namn av att tala om den allmänna säkerheten talar han om Erik Nord.

Vi, som har en hud som skriker, vet att vår säkerhet verkligen hotas om nazisterna tillåts agera ostört. Vi vet att de inte behöver några provokationer för att hoppa på oss. Vi vet att det enda som kan ge oss lite trygghet är om gatorna fylls av antifascister beredda att tillsammans med oss försvara vår rätt att finnas i staden.

Sista helgen i september kommer minst tre nazistfria självständiga bok- och litteraturmässor att genomföras i Göteborg. Samma helg planeras också vad nazisterna i terrororganisationen Nordiska Motståndsrörelsen hoppas ska bli den största nazistiska demonstrationen i Sverige sedan andra världskriget. När polisen inte gör det, måste vi själva garantera tryggheten på våra gator. För att kunna det måste vi vara många, vi måste vara generösa gentemot varandras strategier, vi måste vara solidariska. Kom till Göteborg.

Radioessä i OBS: Att riva ner statyer är ett minnesarbete

Den 19 maj plockades sydstatsgeneralen Robert Lee ner från sin sockel i New Orleans, Louisiana, USA. Han hade stått där sedan 1884, rest i en tid när minnet av inbördeskriget ännu var levande. Statyer materialiserar kollektiva minnen, men det sker genom specifika versioner av det förflutna. I detta fall, en glorifierande idé om the lost cause, sydstatskonfederationens ”förlorade sak” i kriget mot Nord. Och i förlängningen: förnekandet av det rasistiska slavsystemets roll för inbördeskrigets utbrott. Fortsätt läsa här, eller lyssna nedan.

Pye Engström: Vår enighets fana (1984). Foto: Bengt Oberger

Pye Engström: Vår enighets fana (1984). Foto: Bengt Oberger

Artikel i Sydsvenskan: Om Rörelsernas museum i Malmö

När Salvador Allende 1970 vann presidentvalet i Chile förvandlades landet under några korta år till en fristad för flyktingar från diktaturer runt om i Latinamerika. 1973 krossades detta genom Augusto Pinochets militärkupp och tusentals dissidenter tvingades fly. Många kom till Sverige och bland dem fanns också en betydande andel brasilianare som flytt den militärregim som tagit makten i Brasilien 1964. Flera av dessa fortsatte sitt politiska engagemang i Sverige kanaliserat genom det svenska stödet till befrielserörelser i Angola, Moçambique och Guinea-Bissau. Mellan det redan historiskt sammantvinnande portugisiska Afrika och Brasilien knöts nu nya trådar som löpte över både Chile och Sverige... fortsätt läsa här.

Radioessä i OBS: Korståg, i hjärtat av det västerländska samhället

Fredagen den 15 juli 1099, efter flera veckors belägring, intog korsfarare Jerusalem. Det hade gått över tre år sedan påve Urban II satt igång det första korståget med en flammande predikan vid kyrkomötet i Clermont. Den som deltog lovades syndernas förlåtelse, den som dog skulle bli martyr. I Jerusalem följde en massaker. Två dagar pågick dödandet. På söndagsmorgonen samlades erövrarna till mässa i Gravkyrkan och tackade Gud. Läs hela texten här, eller lyssna här:

Belägringen av Antiokia 1097-1098

Belägringen av Antiokia 1097-1098

Stumhet

Det är inte skrivkramp. Det är någonting annat. Som punkter av stumhet som bryter sig in i skrivandet, i den här boken jag försöker hitta en form för, den här boken jag inte hittar en form för, den här boken jag måste hitta en form för. Fredric Jameson säger i en ofta citerad formulering att historia är det som gör ont. History is what hurts. Men hur förhåller sig i så fall historieskrivande till smärta?

Read More