”Vi var tio gummibåtar från Izmir,” berättade han den gången. ”Åtta kom fram.” Jag frågade vad som hände de andra. Han sa: ”De sjönk.”
Det är den tionde september idag och dagen för riksdagens öppnande. Nyligen sa han till mig: ”Det här är ett utvecklat land, det borde inte behöva vara så.” Jag sa: ”Utveckling har inte med saken att göra. Rasism är inte underutveckling.” Han berättade för mig att sedan han fått uppehållstillstånd upplever han rasismen som värre. Jag sa att jag trodde det berodde på att han, utan att vara medveten om det, nu rör sig på gatorna som att han faktiskt har rätt att trampa dem. Och just detta, att han rör sig som någon med rätt att finnas till, ger hundarna vittring.
Den som inte vet sin plats måste sättas på plats.
Det är den tionde september idag och den planerade dagen för den hittills största kollektiva tvångsdeportationen till krigets Afghanistan. UD:s reseinformation om Afghanistan avråder visserligen från alla resor till landet. Risk för att drabbas av terrorhandlingar föreligger i hela Afghanistan och för samtliga personer som vistas i landet, skriver UD. Ändå, hit dit inga svenskar ens bör överväga att resa, fortsätter Sverige att deportera asylsökande med hänvisning till att de ”saknar skyddsskäl”.
För ett drygt år sedan var en av mina största rädslor att inte kunna hindra att han sattes på just ett sådant plan som idag ska lyfta. Nu är allt så annorlunda. Jag oroar mig inte längre för att han ska bli tagen av polisen. Jag smider inte längre för hans räkning desperata flyktplaner som involverar att lägga hela mitt sparkapital på förfalskade dokument. Jag tänker på studieteknik och arbetspraktik. Vardagligheter. Förutom då detta: Vad som står på spel för honom om han inte lyckas med studierna är mycket mer än indraget studiemedel. Ett misslyckande i skolan innebär för honom förnyat hot om deportation.
En gång i tiden var jag en av de där ungdomarna som misslyckades gruvligt i skolan. Men jag, jag hade det utrymmet.
Det var en orättvis och ovärdig lag som kom till vår undsättning förra året. Vilket datum du kom, den exakta dagen du fick ditt första avslag på ansökan om asyl, den exakta ålder Migrationsverket ansåg att du vid tidpunkten för avslaget hade, allt detta blir avgörande för om du får stanna eller inte. Jag sitter och äter lunch med en av alla dem som jag väl aldrig hade träffat om det inte varit för detta; ungdomarna i våra hem. ”Din familj drog vinstlotten,” säger hon precis innan vi skiljs åt. ”Det gjorde inte vår familj.”
Pojken i hennes hem – den som sett hela sin familj försvinna i en annan konflikthärd, den som här åter blivit son, bror, barnbarn – kvalar inte in.
Över åttio personer står på listan över dem som ska tvångsdeporteras idag. Ni ska veta att det finns människor som sörjer. Och att sorgen för tusen och åter tusen är mer konkret än en diffus känsla av att man trodde att Sverige var bättre än så här. (Personligen trodde jag väl aldrig på det, men jag kommer inte för den skull att sluta påtala glappet mellan självgod retorik och verklig praktik.) Sorgen handlar om förlusten av vänner och närstående. Om familjer som splittras när bara en del av den garanteras asyl. Om nya familjer som bildats under åren i Sverige. Om vänskapsband som knutits, kärlek som uppstått. Om älskade människor som går förlorade, antingen de deporteras eller de under hot om deportation tvingas fly Sverige, som tjuvar om natten.
Sverige är ett land människor flyr ifrån för att undkomma krig och förföljelse.
Jag läser igenom fyra decenniers asyl- och migrationsdebatt i en svensk tidskrift och får än en gång bekräftat att ingenting av det som sker nu egentligen är nytt. Men inte heller är det stillastående. Lagstiftning har förändrats, liksom myndighetspraxis. I den senaste vändan så radikalt att lagen har måst ges etiketten ”tillfällig”, trots att den (tillfälligtvis) förlängts långt efter det att den akuta situation som motiverade den upphört. Frågan som uppstår när jag går igenom 1980-talets debatt, 1990-talets, 2000-talets är: Hur många gånger kan migrationspolitikens omänskliga lidande avslöjas, och ändå blir det bara värre?
Foto: Sylvia Christiernin
En väns mor arbetade på Invandrarverket på 1970-talet och minns när Latinamerikanerna kom. Hon säger ”Vi var ju stolta över att så många ville komma hit.” För bara några år sedan var Sverigedemokraterna det enda parti i riksdagen som förordade tillfälliga uppehållstillstånd.
Det kommer aldrig att glömmas och aldrig att förlåtas.
Samma dag som riksdagen åter öppnar hösten 2019 planeras den största massdeportationen hittills från Sverige till krigets Afghanistan. Runt om i svenska städer har sörjande placerat ut skor för att markera den saknade närvaron av dem som nu är frånvarande – antingen de har deporterats, flytt vidare eller gjort det desperata valet att själva avsluta sina liv. De tomma skorna står vid järnvägsstationer, busshållplatser, skolor, bibliotek, kommunhus, med lappar fastsatta; namn, berättelser, frågor som inte har något svar. Utom detta: Det finns ett system som låter vissa människor ta sin rätt att leva för given, medan andra sätts på plats så snart de har mage att begära någonting som liknar ett rimligt liv. De som sitter på beslutsfattande positioner och underhåller detta system – varenda en av dem – bör hållas personligen ansvariga för det lidande systemet skapar. Rasismen är strukturell. Men det är människors handlingar som upprätthåller strukturerna.
