Den mest uppfriskande tråden på sociala medier jag förra året följde var Karen-upproret. På US-amerikanskt slang är en ”Karen” den där självrättfärdiga och förmätna vita kvinnan från medel- eller överklassen som skamlöst använder sina ras- och klassprivilegier för att böja världen efter egen vilja och behag. Regelmässigt terroriserar hon servicepersonal, hon begär alltid att få tala med ”ledningen”, och hur privilegierad hon än är känner hon sig alltid förfördelad.
Ingen anständig människa vill vara en ”Karen”.
Men så kom Stephanie. Hon presenterade sig själv som ”en äldre vit cis-kvinna som fått veta att bästa sättet för mig att hjälpa till just nu är att varje gång jag ser ICE få ett fullskaligt Karen-sammanbrott”. Till detta lade Stephanie: ”Jag kan inte minnas när jag senast upplevde en sådan stark känsla av mening.”
Federala polisstyrkan ICE är är verkställaren av den deportationspolitik Trump gick till val på. Sedan Trumps tillträde har ICE i princip fått fria tyglar att trakassera, gripa och internera vemhelst som ser ”oamerikansk” ut, det vill säga som inte är vit. Papperslösa har drabbats, men också minoritets- och naturaliserade medborgare, innehavare av green cards samt turister. Myndigheten opererar genom spridande av rädsla. Det var i detta sammanhang som Stephanies postning framkallade en lavin av inlägg från huvudsakligen medelålders eller äldre vita kvinnor som högtidligt lovade att mobilisera sina inre Karens i motståndets tjänst.
En kvinna skrev: ”Jag är gammal och grinig och går så mycket igång på detta. Finns det någon app som man kan använda för att lokalisera ICE?” En annan berättade att hon ”är en vit klimakteriekvinna full av vrede, och jag lovar att hängivet delta i denna Karening.” En tredje bedyrade: ”detta är vårt Karenlöfte till POC (people of color). Jag kommer att ställa till med den STÖRSTA scen och begära att få tala med ledningen.” En kvinna som presenterade sig som ”44-årig cis-dam” förklarade att ”jag har aldrig gjort en Karen tidigare, men jag tycker det är på tiden att jag använder mina krafter för att göra gott”, och en annan skrev entusiastiskt att hon var ”en 47-årig vit kvinna mitt i klimakteriet med diagnostiserad psykisk ohälsa. Jag är inte rädd för att släppa stressinkontinensen och galenskapen lös!” En man som halkat in på tråden, och av naturliga skäl inte kunde göra anspråk på att vara en Karen, deklarerade glatt: ”Min fiendes Karen är min vän”. Och så fortsatte det, med löfte efter löfte efter löfte.
Det var mycket roligt. Samtidigt fanns också ett djupt allvar i alla dessa löften att mobilisera inte bara sina privilegier, utan också allt det vi som medelålders kvinnor lärt oss att vi i det offentliga ska försöka trycka undan – klimakteriebesvär, humörsvängningar och psykiska diagnoser – för att släppa lös tusentals Karens på de migrationspoliser som terroriserar gator och torg i USA.
Det var ungefär ett år sedan. Idag är det inte längre roligt.
Karen-upproret byggde på en förvissning om att vita medelklasskvinnor var skyddade från statens våld, och att med detta följde ett ansvar att stå upp för den som inte åtnjöt samma privilegium. Och framför allt, att situationen inte var allvarligare än att det faktiskt kunde göras med en stor dos humor.
Foto: Chad Davis, Minneapolis efter dödsskjutningen av Renee Good
Ansvaret är samma, nu som då. Men Renee Macklin Good, den 37-åriga kvinna som den 7 januari sköts ihjäl av en ICE-agent, hade alla förutsättningar att kunna göra en Karen. Hon var en infödd US-amerikan, vit, kristen kvinna i medelåldern. Hon må ha levt i en samkönad relation, men det var ingenting som syntes på ytan. Hon hade helt enkelt passat utmärkt för att go Karen om hon hade velat. Men inte ens det gjorde hon.
Ändå blev hon skjuten i ansiktet av en ICE-agent i statens tjänst. Ändå hyllades hennes mördare öppet av ministern för inrikes säkerhet, presidenten och vicepresidenten. Ändå utmålades hon av samma makthavare som terrorist.
Historien med skjutningen i Minnesota är chockerande, men den är inte förvånande. Precis så här fungerar fascismen. När det kommer till kritan finns bara två kategorier människor: de lojala undersåtarna och fienden. Och även om utsatthet för våld alltid är ojämnt fördelad över olika befolkningskategorier, innebär tudelningen att i förlängningen går ingen säker.
Här i Sverige har vi en migrationsminister, Johan Forssell, som likt en papegoja upprepar att de människor man utvisar är ”kriminella”, och att den som ”arbetar och gör rätt för sig” har en plats i Sverige. Vi har en minister för inrikes säkerhet, Carl-Oskar Bohlin, som öppet säger att det är dags att börja tala om ”vi” och ”dom”, och som i sitt utmålande av våldet som orsakat av ”dom” som inte ska vara i Sverige, reproducerar fascismens logik. Samtidigt som vi pumpas med budskapet om att de som skickas ut är våldsamma och farliga, ser vi våra arbetskamrater, grannar, vänner och anhöriga – inklusive barn födda och uppvuxna i Sverige – berövas sina hem, sina liv, sina försörjningsmöjligheter för att utvisas eller pressas ut i papperslöshet. Gränsen mellan sanning och lögn suddas ut i regeringens retorik. Och när den bara blir tillräckligt utsuddad, kan vad som helst rättfärdigas.
Vi är inte särskilt långt från Trumps USA. Och vad utvecklingen där med skrämmande tydlighet visar oss, är att när vissa grupper människor förklaras oönskade och görs rättslösa kan samma sak snabbt drabba flera. På ett ögonblick kan vem som helst, så som skedde med Renee Good, förpassas till kategorin ”fiende”. Och fienden ska elimineras.
Dagen efter mordet på Renee Good höll också Carl-Oskar Bohlins US-amerikanska kollega Kristi Noem en presskonferens vid vilken hon stod bakom ett podium märkt med orden: One of ours, all of yours. Ett hot som säger det tydligt: Det handlar inte ens på retorisk nivå längre om att upprätthålla ordningen; det handlar om hämnd på människor som ställer sig, eller bara råkar hamna, i vägen.
Det enda svaret på statens våld är villkorslös solidaritet. De av oss som åtnjuter privilegier måste, så länge det går, använda dem för att skydda våra medmänniskor. Det handlar om att försvara dem som är mer utsatta, men inte bara. Det handlar också om att antifascism är självförsvar. Ingen släpper någon annans hand.