På eftermiddagen den 15 februari 1894 sprängde en man sig själv i luften i Greenwich Park i London. Av allt att döma handlade det om ett misslyckat attentat, inte helt olikt det som skedde i Stockholms i december 2010. Den enda som strök med var attentatsmannen själv. I London 1894 var målet dock ingen shoppinggata. Istället tycks bomben ha varit ämnad för Greenwichobservatoriet och dess nollmeridian, den globala tidens centrum.

Jag minns en metafor vi brukade använda i miljörörelsen på 1990-talet: Den kokande grodan. Om man hade en groda i en kastrull med rumsvarmt vatten och sedan höjde temperaturen mycket långsamt, grad för grad, skulle vattnet koka utan att grodan ens försökte ta sig ut ur kastrullen. På samma sätt som grodan vänjer sig vid allt högre temperaturer, sade vi, vänjer vi oss vid miljögifter som till slut kan döda oss. Victor Klemperer liknade på 1930-talet ord vid låga arsenikdoser. Man sväljer dem, och i början märks det inte ens. Men efter ett tag, när de ansamlats, verkar giftet ändå.

Vi blir aldrig färdiga Conrad. Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta från 1902 skildrar en resa uppför Kongofloden och genom ett fantasmatiskt landskap som har mindre med Afrika att göra än med europeiska fantasier om Afrika. Eller, fantasier om vilken mörkrets plats det vara må, en pågående hemsökelse som inte lämnar oss ifred. Så låt mig omformulera: Västvärlden blir aldrig färdig med Conrad. Vi måste ta det för vad det är. Mörkrets hjärta är en västerländsk besatthet och en västerländsk hemsökelse.

Enligt ordböckernas definitioner betyder koncentrera att samla ihop något. Vi koncentrerar våra tankar kring ett specifikt ämne. Med tilltagande urbanisering koncentreras befolkningen till städerna. Vi köper koncentrerad juice för att spara plats i matkassar och skafferi. Det är ett tämligen neutralt ord, varken positivt eller negativt laddat. I sammansättningen koncentrationsläger har det en helt annan klang.

När OS-facklan 20 juni nådde delstaten Amazonas huvudstad Manaus, hölls en ceremoni på militärskolan för djungelstrid, Centro de Instrução de Guerra na Selva. Fackelbäraren Igor Simoes Andrade flankerades av kamouflageklädda soldater, varav en höll en jaguar i en kraftig kätting. Bara timmar senare var jaguaren död, ihjälskjuten av en soldatkula. Historien om jaguaren Juma, som hon kallades, kan tjäna ofrivillig illustration av Brasiliens ambivalenta relation till Amazonas.