”Vi var tio gummibåtar från Izmir,” berättade han den gången. ”Åtta kom fram.” Jag frågade vad som hände de andra. Han sa: ”De sjönk.” Det är den tionde september idag och dagen för riksdagens öppnande. Nyligen sa han till mig: ”Det här är ett utvecklat land, det borde inte behöva vara så.” Jag sa: ”Utveckling har inte med saken att göra. Rasism är inte underutveckling.” Han berättade för mig att sedan han fått uppehållstillstånd upplever han rasismen som värre. Jag sa att jag trodde det berodde på att han, utan att vara medveten om det, nu rör sig på gatorna som att han faktiskt har rätt att trampa dem. Och just detta, att han rör sig som någon med rätt att finnas till, ger hundarna vittring. Den som inte vet sin plats måste sättas på plats.
Läs merRotfyllning
Han ligger i tandläkarstolen med munnen öppen, och jag ser hur bröstkorgen häver sig häftigt medan tandläkaren injicerar bedövningen i hans tandkött. Bredvid hans huvud står en tandläkarstudent, behjälplig med redskap och med vilken tandläkaren för en ständig dialog. Jag skulle vilja flytta mig för att kunna se hans ögon, något litet slags kommunikation, men jag stannar på den plats vid hans fotände jag blivit anvisad. Andra personer – en annan tandläkare, en tandsköterska – kommer emellanåt in, betraktar läkarens arbete, betraktar insidan av hans mun. Det är som vore han en kuriositet. Tandläkaren säger, lite skämtsamt: Jag känner mig som om jag ger en show här. Jag tänker: Om du känner så, hur är det för honom som ligger på rygg utan att kunna tala?
Läs merDagbok från Brasilen XXIV: Låt din hud skalas av som av en osthyvel
De sista dagarna tappar jag språket. Jag får svårt att uttrycka mig, blandar in svenska ord, bryter mer än vanligt. Efter fyra och en halv månad i vilka jag levt på portugisiska är det plötsligt som om jag stapplande försöker hitta tillbaka till språket efter att inte ha använt det på flera år.
Läs merDagbok från Brasilien XXIII: ... andra gången som fars.
De säger att det är någonting särskilt med himlen i Brasilia. Att den är närmare människorna här. Att om man ställer sig på tå och sträcker händerna riktigt högt, kan man nästan nudda den. Kanske är det bara för att staden är planerad så att himlen inte ges någon inramning. Den rinner över, omfattar allt. Precis som solen vars strålar inte hålls i schack av någonting.
Läs merDagbok från Brasilien XXII: Porque me gustan los estudiantes
30 maj. Jag har varit på torget ett litet tag när J dyker upp i halmhatt. Han svettas redan under den heta solen. Brasilia är anti-manifestationer, klagar han. Regeringskvarteren – kan de ens kallas kvarter? – är sannerligen planerade som för att försvåra folkliga missnöjesyttringar. Inga träd, ingen skugga, ingenting att söka skydd under eller bakom, ingenting att klättra upp på, ingenstans att gömma sig. Det är dags att ta över gatorna, upprepas från flera av talarna uppe på lastbilsflaket, men här finns liksom inga gator att ta över. De ofantliga ytorna får även den mest månghövdade protest att likna en samling myror. Och vi är inte ens så förtvivlat många, in än i varje fall. Det var mer folk förra gången, säger J pessimistiskt. Det är två veckor sedan studenter och universitetsanställda sist gick ut på gatorna i protest mot nedskärningarna.
Läs mer