Förra veckan gav sig Jaider Esbell av. Han har, säger en del, blivit en stjärna på himlen. Jaider var makuxi från norra Amazonas, den brasilianska sidan av den artificiella gräns som skär genom makuxis land. Han var självlärd konstnär, författare, organisk intellektuell. I Brasilien var han en central person när det kom till att öppna vägar för och lyfta fram det han talade om som Arte Indígena Contemporânea, samtida indigen konst. För Jaider var det konst i egen rätt men också alltid del av ett större motstånd, kopplat till jorden som erövrats och liven som förslavats.

Jag håller mina drömmar i handen och mitt ångestdjur i fickan. Djuret är litet och grått. Jag sydde det av en tygtrasa, satte dit skjortknappar till ögon, en röd och en svart, de som råkade finnas hemma. Jag har aldrig varit särskilt bra på att sy. Jag håller mina drömmar i handen och mitt ångestdjur i fickan. När jag var liten, innan jag ens kunde skriva ordentligt, skrev jag samma bok om och om igen. Historien handlade om en kanin på en fridfull äng. Plötsligt kom vargen. Men innan vargen hunnit äta upp kaninen kom en pojkprins med krona på huvudet och jagade bort vargen. Tillsammans gick prinsen och kaninen sedan hem och levde lyckliga i alla sina dagar. Jag mångfaldigade berättelsen i häfte efter häfte illustrerade med barnklumpiga tuschteckningar. För vem gjorde jag alla dessa kopior? Jag visste bara att historien måste berättas.

En gång lovade jag dig ilsket att jag skulle vänta på dig längre än du skulle kunna minnas mitt namn. Det löftet svek jag. Det var du som lärde mig att röka piptobak och det var du som lärde mig att lyssna på Jethro Tull. Jag ryser fortfarande när jag hör Thick as a Brick.