2015 var fantastisk. 2015 var stort. 2015 var vackert. Kan vi slå fast det en gång för alla? Idag talas nästan enbart om 2015 som vore det närmast ett skällsord. Gång på gång upprepas det att vi aldrig ska tillbaka dit. Afghanistan har fallit till talibanerna, Migrationsverket har stoppat alla utvisningar till det krigshärjade landet och statsminister Stefan Lövfen tar tillfället i akt att försäkra att vi aldrig, verkligen aldrig, ska hamna i 2015 igen. Som om krisen vore vår, snarare än de flyendes. 2015 behöver aldrig förklaras, varningen anses given. Bilden av 2015 som hotande systemkollaps är vad som sex år senare fortsätter att legitimera underminerandet av asylrätten.
Read moreMedan din varg inte kommer / Enquanto seu lobo não vem
Jag tänker kring närhet och avstånd, kring vad som händer när kriget letar sig in inte bara i livesändningarna utan också in i själva liven, när det sitter vid köksbordet i vissa hem medan grannarna fortsätter att leva sina liv som om ingenting händer, ingenting någonsin händer och allting är precis som vanligt.
Read moreMellanrum: II
Javid, jag minns första gången vi träffades. Du satt i läsfåtöljen i min ateljé och drack te och du hade ännu inte fyllt arton år. Jag bjöd dig på bullar som du tackade nej till. Och du gav mig din asylutredning att läsa. Jag har läst den utan och innan, flera gånger. Jag vet allt om det ”ordnade mottagande” du talar om, som gjorde att de kunde ge dig avslag medan du ännu var ett barn. Och jag vet att det som hänt dig, det har också hänt andra.
Read moreMellanrum: I
Patricia: Jag skulle vilja att vi skrev till varandra.
Javid: Varför?
Patricia: För att jag skulle vilja att du berättade om hur världen ser ut därifrån du står. Det är som om världen hela tiden säger åt dig att du får inte finnas. Men du sitter ju här framför mig och finns. Att skriva, att berätta, det är ett sätt att insistera på att finnas.
Javid: Det jag mest vill är att skriva. Jag har så mycket att säga. Men jag vet inte om jag kan.
Patricia: Försök!
Read moreKollektiva belastningar
Den 7:e juli skrev ekonomijournalisten Andreas Cervenka en tweet i vilken han ironiskt anmälde sig själv och sin 92-åriga far till belastningsregistret. Jag skrev för en kort tid sedan om min mors tvetydiga relation till rasismen i Sverige, om hur hon värjde sig mot att identifiera sig med ett kollektiv och istället gjorde narrativet om den icke förtjänstfulla invandraren delvis till sitt. Mina egna erfarenheter av skolgårdsrasismen ledde mig till andra slutsatser. Skillnaden mellan mig och min mor var del av det som skapade murar mellan oss. Som en förbannad fortsättning på det jag skrev om i den texten gick partiledare för två av de största partierna i riksdagen härom veckan ut med varsin spann dynga.
Read more