Patricia, januari 2021
Javid, jag minns första gången vi träffades. Du satt i läsfåtöljen i min ateljé och drack te och du hade ännu inte fyllt arton år. Jag bjöd dig på bullar som du tackade nej till. Och du gav mig din asylutredning att läsa.
Jag har läst den utan och innan, flera gånger. Jag vet allt om det ”ordnade mottagande” du talar om, som gjorde att de kunde ge dig avslag medan du ännu var ett barn. Och jag vet att det som hänt dig, det har också hänt andra.
Om ett ensamkommande barn ska kunna ges avslag måste Migrationsverket hänvisa till att det i ursprungslandet finns ett ”ordnat mottagande”. Det behöver inte vara en familj, det kan också vara ett barnhem. Detta är vad Sverige gör: Ensamma barn söker skydd här men skickas tillbaka till barnhem.
Men just Afghanistan har inga barnhem som anses tillräckligt väl fungerande för att Sverige ska kunna skicka ett barn dit. För att kunna ge avslag måste myndigheten därför hävda att det finns en familj kvar i Afghanistan som kan ta emot.
Asylutredning efter asylutredning: Ett barn har förlorat sin familj och drivits på flykt. Ibland har hen sett föräldrar eller syskon föras bort. Ibland har hen bara hört om hur de fördes bort. Ibland har en förtvivlad mor skickat iväg sitt barn med smugglare innan hon själv försvunnit spårlöst. Men migrationsverket ger avslag och säger: Åk du hem till din familj.
Kan ett spöke vara ett ”ordnat mottagande”?
Javid, januari 2021
Jag visste inte ens, när jag ännu var i Afghanistan, vad ordet asyl betydde. Fortfarande vet jag inte om man kan söka asyl i mitt hemland. Men jag vet idag i alla fall vad ordet betyder.
När jag kom till Sverige hösten 2015 var jag fjorton år och ensam. Den asylprocess som då började, tog lång tid. Den lade sig mycket i vägen för min skolgång.
Foto: Javid
Att Migrationsverket, för att alls kunna utvisa mig, måste hitta på ett ”ordnat mottagande”, det förföljer mig än. Det känns som att de gjorde allt de kunde för att göra ett ensamt barn utvisningsbart. Grymt jobbat Sverige!
I tre år i rad har Afghanistan listats som världens farligaste land. Ändå utvisas människor dit med tvång. Och när afghanska myndigheter någon gång säger ifrån, pressas de med de biståndspengar de får från Sverige.
Tiden tycks vara deras främsta vapen. De siktar på dig i dagar, år, utan att skjuta. Nu har jag börjat ställa Migrationsverkets fråga till mig själv: varför är du här? Varje dag när jag orörlig blickar in i mynningen på deras vapen tänker jag att om jag hade stannat i Iran hade någon tryckt på avtryckaren tidigare, mycket tidigare. Och de år som förflutit sedan dess hade inte existerat. (ur Samira Motazedi, En gång i veckan drömmer jag att jag är i Iran, Glänta 2017)
Patricia, januari 2021
Samira Motazedi skriver om tiden som ett vapen. Hon pratar om ett liv satt år efter år på undantag. I ditt fall, Javid, blir det hon säger än tydligare. Migrationsverket vet detta: en dag fyller du arton. Den dagen anses du vuxen och kan skickas tillbaka, även om det där ”ordnade mottagandet” aldrig materialiserat sig ur Afghanistans jord.
När vi först träffades var du ännu barn i lagens mening, idag är du enligt samma lag vuxen.
Jag har läst din utredning utan och innan, och ingenstans ser jag någonting som är fel. Och då menar jag: fel enligt lagen. Kanske misstar jag mig, för jag är inte jurist. Men jag vet ju att också duktiga jurister tittat på ditt fall. När jag läser din utredning ser jag bara obeskrivligt galna tolkningar. Men alla är de möjliga att göra – om viljan bara är stark nog.
Eller, möjliga att göra i detta märkliga rum – asylutredningens – i vilket allt tycks vara möjligt.
Du har gått i skolan med andra tonåringar som obekymrat kan fundera på om de ska söka jobb, läsa vidare eller ge sig ut och resa efter gymnasiet. Bara i ett samhälle på väg att låta sig själv gå sönder kan tonåringar få gå sida vid sida, i samma utbildningslokaler, med så olika livschanser.
Javid, januari 2021
…
Patricia, mars 2021
Vad minns du, Javid, från innan allting började?
Javid, april 2021
Av min barndom minns jag inte så mycket. Men jag minns att jag hade roligt. Vi bodde på landet. Där fanns inte dagis, skola, sport, andra aktiviteter som jag hade haft om jag varit barn i Sverige. Jag och mina kompisar, vi gick ut och lekte, vi hade sjukt roligt. Vi var inte så fattiga, inte om man jämför med andra familjer i byn. Pappa och mamma brukade säga: Vi är inte fattiga men inte heller rika, vi har så vi klarar oss.
Mina föräldrar kunde inte läsa och skriva. De hade ingen utbildning, nästan ingen i vår by hade gått i skolan. Idag tänker jag att man kunde inte ha det bättre än vi hade det, inte där. Kanske har det att göra med de fyrtio år av krig som varit i Afghanistan.
På framtiden är det svårt att tänka nu. Jag bara hoppas att den här ovissheten ska ta slut någon gång. Att det limbo jag är i ska ta slut. Att jag ska kunna planera resten av mitt liv. Att jag en dag ska kunna följa mina drömmar och mål.
Foto: Javid
Fotnot:
Migrationsverkets praxis kring ”ordnat mottagande” har analyserats och kritiserats av forskarna Anna Lundgren och Sofie Jansson-Keshavarz, ”Migrationsverket ändrar på lagens innehåll för att ensamkommande barn inte ska beviljas uppehållstillstånd i Sverige”, Juridisk Tidskrift nr 4 2019. Artikeln går att läsa här.