På 1990-talet fanns det ett tag en nazistisk butik på Tjärhovsgatan i Stockholm. Var det verkligen på Tjärhovsgatan? Ja, jag tror det var på Tjärhovsgatan. Att öppna en butik för vit makt-musik och naziprylar på just Tjärhovsgatan verkar som en ren provokation. Men det var 1990-tal. Nazisterna kände att de stod på tröskeln till en morgondag som var deras. Ungefär så som de känner idag igen. Bara att de känner så mycket mer så idag.
Jag var tonåring, hade mycket ångest och litet riskmedvetande. En tidig kväll befann jag mig ensam på Söder och fick ett infall. Jag gick in i nazistbutiken. Jag ville prata med nazisterna.
Det här är ingen dramatisk historia. Det hände ingenting. Det stod en ung man bakom disken. Några grabbar som såg ut att vara i min ålder stod framför den. De diskuterade, tror jag, varor.
Men jag minns fortfarande de iskalla blickarna som vändes mot mig i samma ögonblick jag gick in i lokalen.
Titta på mig. Jag är vit. I Brasilien är jag vit. Jättevit. Här i Sverige är det också många som tycker att jag är vit. Jag har mött svenskar som helt enkelt inte velat tro mig när jag berättat om rasistiska invektiv jag fått slängda efter mig på gatan. Jag har mött svenskar som med emfas försökt övertyga mig om att jag ser lika "svensk" ut – vad nu det är – som vem som helst i det här landet.
Jag har aldrig trott på dem. Jag fortsätter att inte tro på dem. Förnekelsen är så stor.
Men nazisterna, dem tror jag på. Och aldrig någonsin har jag sett en sådan omedelbar iskyla i någons blick, som jag såg i de blickar som vändes mot mig när jag på 1990-talet öppnade dörren till den där butiken på Tjärhovsgatan för att prata med nazister.
Omedelbar identifiering. Inget sätt att slippa undan. Om jag i dina ögon passerar som både svensk nog och vit nog, vet jag mycket väl i vems ögon jag inte gör det.
Jag tror det var lättare för mig att utsätta mig för den blicken då, om inte annat för att självföraktet var så starkt att nazistens blick inte skilde sig nämnvärt från blickarna hos monstren som brukade befolka mina drömmar. Men idag drömmer jag mycket sällan om monster. Och jag skulle aldrig gå in ensam i en nazistisk butik. Jag mäktar inte längre med att aktivt utsätta mig för ett sådant omedelbart hat.
Nu hör jag vita människor tala som vore de fredsskipare för att de har lyckats ha ett "respektfullt" samtal med nazister. De har satt sig till bords med en nazist och förvånat upptäckt att hen inte betett sig som en orch ifrån Mordor. Fantastiskt! Fred är möjligt!
Visst, för er är kanske freden möjlig. Om ni bara sköter er och era icke ifrågasatt vita kroppar riktigt riktigt väl.