Knutte Wester: Child carrying wings
Min dotter frågade: Mamma, går det att få modersmål mer än en gång i veckan?
Nej, sa jag, det är det de ger. Skulle du vilja ha oftare?
Hon svarade lite besviket ja. Och jag mindes hur jag själv, som barn, hade tyckt att hemspråkslektionerna var aningen skämmiga, ytterligare ett tecken på annorlundaskapet; att ensam gå iväg nästan som till en straffkommendering. Fast det var ju ingen straffkommendering, hemspråksläraren var snäll, och ändå kändes det alltid lite så.
Såklart att en förälder på senaste föräldramötet frågade om det inte fanns någon endast-svenska-policy på rasterna (och ännu svarar lärarna att nej, det finns det inte för de många språken ses som berikande för barnens språkutveckling, men hur länge till kommer det att vara svaret?). Och såklart att de politiska förslagen, hugskotten, testballongerna om att begränsa barns bruk av andra språk än svenska innanför skolgårdens gränser kommer allt tätare. Och såklart att litteratur på andra språk än svenska redan håller på att rensas ut från vissa bibliotek.
Knappt har vi lyckats erövra en ryggrad, innan ansträngningarna att åter bryta den kommer.
Varje gång jag går till mitt jobb i Uppsala passerar jag genom Engelska parken, som om hösten förvandlas till en leråker. Parken ligger på en höjd, alldeles ovanför Carolinabacken, ändå är den som en sänka; så fort höstregnen kommer blir den ett träsk. Jag kryssar mellan lerpölarna, passerar pojken som släpar på sina egna vingar och kring vars fötter det nu bildats ett mindre vattendrag. En nioårig gömd flyktingpojke var modell för Knutte Westers skulptur Child carrying wings. Ett barn vars vingar är en börda. Mödosamt släpar han dem efter sig.
Dotterns skola, i en annan stad, har en gräns. Skolgården har inga murar eller stängsel, men den har en gräns. Det särskilda med gränsen är att den är dynamisk, den rör sig hit och dit. Ibland närmar den sig den gula skolbyggnaden mer, ibland flyttar den sig längre bort. Den förskjuts också med barnens ålder. För de yngre dras den vid en punkt, för de äldre någon annanstans. Inga gator ramar in skolan, som ligger mitt i en park, och det möjliggör gränsens rörlighet.
Det barn som olovligen träder över gränsen måste hålla en personal i handen hela nästa rast. Förödmjukelsen lär barnen snabbt att hålla sig innanför.
De skulle kunna lära sig också andra saker av gränsen.
En som kan gräva sig under gränser ska inte be om kedjor. Så säger berättaren i Sami Saids roman Människan är den vackraste staden, om den vän som valt förödmjukelse i hopp om att det i alla fall ska ge honom de högt traktade dokumenten. Pojken i parken släpar sina vingar med möda, men han gör det. Jag tänker att del av det de kallar ”integration” handlar om att förmå människor att glömma vad de en gång var kapabla att göra för att få leva i fred. De måste förmås att glömma att de hade kraften att släpa de tyngsta av vingar över hav och berg. Att gräva sig under gränser.
De måste acceptera kedjorna.
Jag ville bjuda ynglingen i mitt hem på en resa. Naivt tänkte jag: så fort han blir reguljär åker vi någonstans. Fixa bara ditt pass, sa jag till honom, så ordnar jag biljetten. Han hade tagit sig över halva jorden, men aldrig flugit.
Nu har han i ett år varit så reguljär de tillåter honom att vara. Men dokumenten fortsätter att hemsökas av den process i vilken han som så många andra tilldelades spökdatum. För vissa människor är detta vad som gäller: Tro inte du har rätt att tala om när du själv är född. Tro inte du har rätt att ha samma drömmar som de infödda. Resor? Utbildning? Kom ner på jorden. Stanna på marken. Bli vid din plats. Var produktiv bara på våra villkor. Och framför allt: var tacksam över att du på nåder fick stanna i denna den kanske allra bästa av världar.
En ynka resa ville jag bjuda honom på. Men vad är en grusad semesterplan mot rädslan för deportation? En annan kvinna gav mig ofrivilligt sin son. Kriget gav mig hennes son. För det upphör jag inte att vara tacksam. Men jag vet inte vart jag ska rikta min tacksamhet. Mot kriget kan det inte vara.
Och efter allt vad detta krig berövat honom, ville jag bara kunna göra detta lilla: Låta honom resa på det sätt jag blivit fostrad till att ta för givet. Ta med honom härifrån. Säga honom att du är värd så mycket mer än någon av dem som med en enda tangenttryckning hittar på nya historier och nya kronologier åt människor de aldrig ens sett.
Men vi är fast innanför gränsen.
Eller, han är. Jag kan ju åka när jag vill.