Karnevalen är över. I onsdags började den fyrtio dagar långa fastan. Men under fyra dagar och fyra nätter vändes världen upp och ner. Eller, under fyra dagar och fyra nätter vändes världen tillfälligtvis rätt. Kanske kan karnevalen ses som ett annat sätt på vilket det krav Marx ställde på den materialistiska filosofin också kan uppfyllas: Ställ tänkandet tillbaka på fötterna!
Karnevalens språk är allegorin. I fabelns form berättar den sanningen. På så sätt är karnevalen raka motsatsen till detta lands nya regim, den som ljuger sig blå i faktumets form. Dessa fake news som kavlats ut ohämmat och som anses ha haft avgörande betydelse för att föra Jair Bolsonaro till presidentpalatset. Inget påstående om motkandidaten, Fernando Haddad, eller om det Arbetarparti han representerade, var under valkampanjen för galet för att kunna tas som fakta. Haddad vill legalisera pedofili! Haddad vill locka skolbarn till att bli homosexuella! Haddads Arbetarparti delar ut penisformade nappflaskor på kommunala dagis!
Vem kunde tro på detta?
Om viljan är tillräckligt stark, ja, då kommer också tron. Däri ligger också den centrala punkten för den brasilianska vänstern nödvändiga självkritik. Varför ville så många tro?
Det är ingen tillfällighet att Bolsonaro avskyr karnevalen. Han och hans anhängare är besatta av det sexuella. Men bara i form av den andres perversion. Karnevalen är en köttets fest, där sanningen tar kropp i fabelns förklädnad. Sambaskolor tävlar med varandra om den bästa, vackraste, mest konstfärdiga och mest träffande allegorin. Under ett helt år har man arbetat med musiken, kostymerna, koreografin, vagnarna. Nu visas detta magnifika äntligen upp för fullsatta läktare.
När karnevalsbilder sprids utomlands är det vanligtvis ”drottningarna” vi får se. Kvinnor i stora plymer och små paljettdräkter, som dansar på stilettklackar och rullar höfterna i närmast övermänsklig hastighet. Viktigast bland dem, a rainha da bateria, hon som dansar framför slagverksorkestern. Men drottningarna är bara en av många komponenter i varje skolas parad. Vad som utmärker karnevalen är dess inklusivitet, inte minst i termer av ålder. Ett av de obligatoriska inslagen för varje skola är sektionen a velha guarda, det gamla gardet. Här dansar skolans veteraner, en del är så till åren att benen inte längre bär och de får skjutsas fram i rullstol av något yngre deltagare. Det är också veteranerna som innehar några av de tyngsta rollerna på de allegoriska vagnarna. Som hos Acadêmicos de Salgueiro i Rio i år. En åldrad majestade africana på sin tron blickade ut över en parad helt ägnad åskguden Xangô. Xangô, som också är rättvisans orixá. Xangô, för vilken Salgueiro ställde till med en fest, som samtidigt var en hyllning till det synkretistiska Brasilien, som samtidigt var en bön om rättvisa. De olika sektionerna i en parad bär alla egna namn, och allra sista sektionen hos Salgueiros hette ”Må rättvisa skipas – aktivisterna”. Där gick de, aktivisterna, klädda i vitt och utan en enda paljett, men med fanor om social rättvisa, med feministiska symboler och med regnbågar. Ett tydligt budskap mot den regering som utmärkt sig genom sin aggressiva homofobi och antifeminism.
”Sambaskolorna”, muttrar Bolsonaros partikamrat i kongressen Rodrigo Amorim, ”domineras av en kulturell vänsterdikatur”.
I Brasilien har leken blivit så subversiv att makten måste kalla den vid diktaturens namn. Rio-skolan Paraíso do Tuiuti skapade rabalder redan förra året när de placerade dåvarande interimspresident Michel Temer som kostymklädd vampyr tronande över hela paraden. I år utgick skolan från den fantastiska historien om Bode Ioiô, i en hyllning till Nordeste och till den getabock som för ganska exakt hundra år sedan trampade Fortalezas gator och socialiserade med poeter och bohemer. På 1920-talet valdes geten Ioiô in i kommunförsamlingen, men hindrades från att tillträda sin post genom en politisk kupp. I ett läge av den politiska representationens allra djupaste kris, väcker Tuiuti geten Ioiô åter, som en allegori över den fängslade ex-presidenten Lulas öde.
Men den samba enredo som fortsätter att vibrera allra starkast även dagarna efter karnevalen är den som presenterades av en av Rios äldsta och mest ansedda skolor: Estação Primeira da Mangueria. Deras História para ninar gente grande, ”godnattsaga för vuxna”, var en hyllning till fem hundra år av motstånd, berättad utifrån de koloniserades, de förslavades, kvinnornas och aktivisternas perspektiv. Ett uppväckande av namn och händelser ur den kollektiva glömskan. Ett hyllande av det Brasil som inte syns på de guldinramade porträtten över nationens hjältar. När sången som skulle rama in Mangueiras parad 2019 lanserades i slutet av förra året, hörde jag redan lärare säga att de skulle använd den sina klassrum. I paraden under själva karnevalen ges texten kropp. Mangueira räds inte det brutala. Här fanns vagnar som dröp av historiens och nuets blod. Men också, igen, hjältarna. Inte minst de svarta författare, konstnärer och poeter som skrevs in i historiens kanon och blektes vita i böckerna och på porträtten. Nu återkontextualiseras de som barn till just de som av kolonisatörerna betraktades som mindre än människor.
Men sången är också en hyllning till Marielle Franco, politikern och människorättsaktivisten som för ett år sedan dödades i en politisk avrättning där de huvudmisstänkta har direkta kopplingar till presidentfamiljen. Sista sektionen i Mangueiras parad leddes av Mônica Benício, Marielles änka. Bakom henne gick dansare bärande fanor med Marielles porträtt, och en jättelik brasiliansk flagga i Mangueiras färger grönt och rosa. Orden skrivna över globen, ordem e progresso, hade här bytts ut till índios, negros e pobres – ”indianer, svarta och fattiga”.
Marielles ansikte är det som avlutar paraden. Men en annan svart kvinnas – eller snarare flickas – ansikte hade inlett den. När História para ninar gente grande lanserades förra året, lyfte Mangueira upp den blott elva år gamla Cacá Nascimento som ledsångerska. Hennes röst, och den auktoritet med vilken hon besjöng Brasiliens sanna namn, fängslade redan då. I själva paradens kollektiv av röster kunde inte Cacás egen röst urskiljas, men istället dansade hon i comissão da frente, den främsta sektionen.
Barnen har, liksom de äldre, sin givna plats i karnevalen. Men med Cacá Nascimento gör Mangueira någonting mer. Denna flicka, detta barn, med sin gudagivna röst och en utstrålning av samtidig glädje och okuvlig kamp, satte tonen för hela paraden. När Cacá i början vecklade ut en skylt med ordet presente i blockbokstäver, kunde ingen missa att det var Marielle som åsyftades. De som ligger bakom den repression som dödade Marielle må idag känna att landet är deras. Men med hela Mangueira säger Cacá med emfas: tro inget annat än att vi kommer att göra morgondagen till vår.
Sannerligen, det är ingen tillfällighet att Bolsonaro avskyr karnevalen. Mangueira avgick i år med mästartiteln. Nu har fastan börjat och än är det fascismens nu. Under sitt första framträdande efter karnevalen, i ett tal hållet för militärer i Rio de Janeiro, vände president Bolsonaro världen upp och ner igen. Demokrati och frihet, försäkrade han sina militära åhörare, finns bara så länge de väpnade styrkorna så önskar.