Det är de där situationerna. Mitt seminarium är precis slut. Min hud är vrängd ut och in. J frågar om jag vill gå ut och ta ett glas. Och jag vill. Men ännu mer vill jag hem. Han säger: ”ok, jag kör dig.” På väg ut genom universitetsbyggnaden känner jag en svag doft av marijuana. Jag frågar J, lite skämtsamt: ”Känner du också lukten av marijuana? De har ju helt rätt om universitetet.” Han förstår inte skämtet och jag driver det inte vidare. Vi går till hans bil. Min hud är vrängd ut och in. Jag sitter bredvid J i bilen och tänker att han ser slut ut. Jag har inte känt honom så länge och har inte riktigt koll på hans register. Ändå gör det mig ont att se honom sådan här. ”Jag tror jag måste härifrån,” säger han. ”Jag håller på att gå ner mig i den här politiska situationen. Jag tror jag måste stänga av facebook.” Han är ändå en av dem som sitter tryggt. Om nu någon kan sitta tryggt i rådande läge.

Är utbildningsdepartementet det departement som löpt mest amok? Eller är det bara att utbildning och forskning är mig närmast? Jag får alltmer känslan av att sitta i en karusell som snurrar allt snabbare medan jag med stigande illamående försöker registrera vad som händer omkring mig. Att fokusera på det jag kom hit för att göra har blivit fruktansvärt svårt.

Av någon outgrundlig anledning tillbringade jag som barn en hel del tid med att samla patronhylsor på skjutfält. Hylsorna blev bägare och vaser till leksaksdjuren och dockskåpet. Kanske var det därför jag nu genast kände igen den där den låg på marken: En söndersprängd patronhylsa av grövre kaliber, halvt nedgrävd i den röda jorden. Jag hittade den på gräsplanen vid justitiedepartementet, alldeles intill skylten som anger departementets namn. När hamnade hylsan här? När avfyrades detta vapen? Och mot vem?