För några år sedan delades i Brasilien flitigt ett videoklipp från gränskontrollen på flygplatsen i Fortaleza. En ung spansk backpacker blev nekad inträde i landet. Skälet: han kunde inte redovisa tillräckligt med pengar och den enda adress i landet han kunde uppge var namnet på en strand i Ceará, nedskrivet på en lapp.Händelsen var en direkt konsekvens av att Spanien nyligen skärpt sina gränskontroller. Ett stort antal brasilianare, varav de flesta bara skulle byta flyg i Spanien, hölls kvar på flygplatsen i väntan på första bästa deportationsflyg. Bland dem som på detta vis nekades inträde i Europa fanns sådana som exempelvis en tonårig pojke med stipendium för att spela fotboll i Italien.

År 1964 besökte författaren Clarice Lispector Brasiliens nya huvudstad Brasilia, invigd under pompa och ståt fyra år tidigare. Byggandet av staden hade inletts 1956. Det var ett storslaget projekt att genom modernistisk arkitektur och stadsplanering civilisera det vidsträckta inlandet. Brasilia byggdes från scratch, och i Lispectors skildring reser sig staden på den savannliknande cerradon som en steril hemsökelse från framtiden. En stad, säger hon, byggd ”utan plats för råttor”.

I familjen var julkrubban alltid mitt jobb. Spädbarnet i sin bädd, herden och hans lamm, åsnan. Nu är det min dotter som ställer upp krubban, återskapar noggrant och under stort allvar fotografiet på kartongens framsida. Titta mamma, det är alldeles likt!

Under ett antal intensiva veckor 2016 översatte jag en text av Davi Kopenawa, shaman, profet, aktivist från Toototobi-dalen i norra Amazonas. Texten är ett utdrag ur hans bok Den fallande himlen, publicerad första gången i Frankrike 2010 som La chute du ciel: Paroles d’un chaman yanomami. Boken skildrar den koloniala kontaktzonen, Brasiliens nationella expansionsfront i yanomamiland, och hur denna expansion under senare delen av 1900-talet vände livet upp och ned för yanomamifolket. Det kapitel jag översatte, ”Kannibalguldet”, handlade om guldexploateringens förödande framfart.