Om att älska sin nästa

12391197_10153399583053251_4737834720177129837_n.jpg

I familjen var julkrubban alltid mitt jobb. Spädbarnet i sin bädd, herden och hans lamm, åsnan. Nu är det min dotter som ställer upp krubban, återskapar noggrant och under stort allvar fotografiet på kartongens framsida. Titta mamma, det är alldeles likt!

Kring krubban grupperar sig det nyfödda barnets föräldrar, djuren, herden, de tre vise männen. Alla ser fridfulla ut. Scenen bär inte ett spår av vare sig rädsla eller smärta. Ändå handlar berättelsen den illustrerar om en tonårig flickunge som höggravid möttes av stängda dörrar. En flicka som tvingades föda sitt första barn i ett stall, enbart omgiven av män. I traderingarna av Jesu födelse är den kvinnliga utsattheten, skräcken och smärtan nogsamt bortredigerade. När den heliga Birgitta genom en uppenbarelse blev vittne till Jesu födelse berättade hon att Maria födde människosonen utan smärta, och utan att kroppsvätskor spilldes.

Jag tror henne inte. Maria är människornas försvarare gentemot en emellanåt skoningslös patriarkal Gud. Hon är det för att hon vet vad det är att vara människa med en människas smärta. Hon vet vad det är att som tonårig flickunge vara så utsatt att hon inte bara tvingas bära och föda barn, utan också föda det om natten i ett stall där djurens kroppar är den enda värme som finns att tillgå.

Jag frågar min dotter vid köksbordet: Vet du var du föddes?

Här, svarar hon.

Inte här, säger jag, du föddes på sjukhus.

Vi pratar om det, varför vissa barn föds på sjukhus. Andra barn föds i stall.

Och åter andra föds och dör i fukten och vinterkylan i Moria på Lesbos eller något annat av Europeiska unionens hotspots, denna märkliga omskrivning för koncentrationsläger. Medan Sveriges socialdemokratiska finansminister inför nästa års val passar på att lagom inför jul avisera en fortsättning på den tillfälliga andrumspolitik som redan hunnit permanentas. En socialdemokratisk linje som definierar flyktingskapet som ett problem primärt för den som sitter tryggt i sin hamn och aldrig slagits av tanken på flykt, snarare än för den som faktiskt lämnat allt och flytt.

Kring ingen högtid är det ideologiska påbudet var glad! starkare än kring just julen. Men julen borde snarare vara självrannsakans högtid. Det barn vars fattiga födelse firas, har mer gemensamt med de barn från vilka Sverige söker andrum än vad det har med mitt barn. Det evangelium vi idag borde läsa är Matteus 25:35-40:

Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig." Då kommer de rättfärdiga att fråga: "Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?" Kungen skall svara dem: "Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.

Men julen borde vara självrannsakans tid också i en vidare bemärkelse; ett överskridande av den sympatiska men likväl systembevarande filantropin hos Karl-Bertil Jonssons välsignade julefrid. Julen kunde vara tiden att aktualisera kärleksbudskapet i dess mest obekväma form. När Jesus får frågan om vilket som är det viktigaste budet, är det kärleksbuden han lyfter fram. Du skall älska Gud. Och du skall älska din nästa "såsom dig själv." Det som avses är en kärlek utan objekt, utan ägaranspråk, kärlek som praktik i världen. Och om jag tar detta bud på allvar, hur kan jag då rättfärdiga att allt mitt inte också är min nästas?

Det kristna kärleksbudet är oförenligt med privategendomens kapitalistiska princip. Oförenligt med en värld där vissa av oss föds till relativ autonomi byggd på egendom, och andra till brutal exploatering grundad på egendomslöshet. Artikulerandet av kärleken till nästan – inte bara en filantropisk kärlek, utan såsom dig själv – är en revolutionär artikulation. Större delen av den kristna kyrkans historia har handlat om att tämja och avväpna denna revolutionära möjlighet.

Så har kyrkan gjort sig till del av den strukturella synd vi alla, för att tala med befrielseteologen Franz Hinkelammert, är delaktiga i. I det nyliberala individcentrerade samhälle vi lever finns inte mycket utrymme för syndamedvetande. Just därför kan också ett strukturellt syndamedvetande – ett som avhåller sig från individuellt moraliserande och istället kräver strukturell bot – vara ett sätt att bygga vidare på motståndets mångformiga grund. För även om kyrkorna är del av den strukturella synden, är de också, varje gång kärleksbudskapet tas på allvar, bärare av en radikal möjlighet som när som helst och var som helst kan flamma upp.