Om någon nu undrar: den riksdagsledamot som blev så ”chockad” och ”rädd för sitt liv” på grund av närvaron av en småbarnsmamma i keffiyeh att han var tvungen att hänga ut henne på sina sociala medier, är samma riskdagsledmot som förra året glatt poserade med armen om grundaren till projektet ”Förtalsombudsmannen”. På kritik om att han vänslas så intimt med aggressiva radikalnationalister svarade han då: ”Om du har problem med det kan du vänligen GFY”.
Det är lite svårt att få ihop blandningen av aggressiv alfahane (har du problem med mig så go fuck yourself) och snöflinga (en småbarnsmamma i keffiyeh, guuuud så läskigt!). Än bisarrare blir det om man vet att saker som Förtalsombudsmannen sysslar med inkluderar att hänga ut politiska meningsmotståndare med personuppgifter på nätet, skicka brev med bisarra påståenden till meningsmotståndares grannar, samt ta socialtjänstens resurser i anspråk för att hota meningsmotståndares barn (för övrigt var det visst ”barnens trygghet” som riksdagsledamoten som hängde ut mamman i keffiyeh säger sig ha månat om).
Den gränslöshet riksdagsledamoten visade när han bröt mot förskolans fotoförbud för att kunna oja sig över hur hotad han kände sig av en sjal, är inte ett olycksfall i arbetet. Den är en sedan länge utarbetad metod bland hans kompisar på radikalhögerkanten.
Jag hade struntat i episoden och bara sett det som ytterligare en bekräftelse på att Sverigedemokraterna inte är ett parti bland andra, om det inte varit för att vart och vartannat parti idag alltmer tycks vilja bli ett parti som Sverigedemokraterna. Och i denna auktoritära strävan har nu Palestinarörelsen kommit att komplettera invandringen och den organiserade brottligheten som ytterligare en ursäkt för att ge sig på mänskliga och demokratiska fri- och rättigheter.
Så många som är så skrämda av dem som går ut på gatan i protest mot ett folkmord! Vi har en civilförsvarsminister som säger sig bli så rädd när han (uppbackad av poliser) tvingas passera demonstranter som ställer honom till svars för regeringens politik, att han inte kan ta sig hem. Han är ”förföljd” av människor med ”antisocialt dominansbeteende” och tycker att demonstranterna ”känns som en lynchmobb”. En häpnadsväckande relativisering av våldet mot svarta i Jim Crows USA, och ett ordval – ”dominansbeteende” – som klingar ganska märkligt när det används av regeringsföreträdare om vanligt folk. Vi har en vice statsminister som utmålar Palestinarörelsen som en attack på demokratin och som så hotfull att den närmast verkar ha fört Sverige till randen av ett inbördeskrig. Regeringen bör därför se till att Palestinademonstranter ska kunna fråntas sina svenska medborgarskap, och om så inte kan ske ska de i alla fall kunna stängas av från offentliga platser. Vi har en statsminister som istället för att ta ett allvarligt snack med sin vice om rättsstatliga principer, anklagar människor som demonstrerar mot folkmord för att ”ta Mellanösterns konflikter till Sverige”. Mitt i denna kavalkad av utsagor, offentliggör SVT en enkätundersökning bland riksdagsledamöter om huruvida dessa under mandatperioden någon gång upplevt rädsla eller otrygghet på väg till sin arbetsplats. Att den journalistiska uppföljningen av enkätsvaren är fullständigt undermålig – framför allt helt renons på analys av politiska intressen i svaren, vi talar gubevars riksdagsledamöter i upptakten till en valrörelse! – gör att Palestinademonstranter framstår som det största hotet mot våra folkvalda.
Men bör man inte alltid ta människors rädsla på allvar? Nja. Palestinarörelsen är stor och mångformig, en rörelse av breda allianser. Det är inte konstigt. Folkmord är liksom en röd linje för rätt många som i övrigt kan ha diametralt olika åsikter. I en sådan stor och mångformig rörelse som Palestinarörelsen sker ibland saker som inte borde ske – särskilt om frågan den samlas kring handlar om så upprörande saker som att en stat Sverige vägrar avbryta sitt försvarsteknologiska samarbete med, närmast systematiskt skjuter småbarn i huvudet. Folk är förbannade, ledsna och förtvivlade och alla talar eller agerar väl inte alltid jättebra. Det kan kritiseras. Ibland träder det över gränser som innebär att det måste kritiseras. Men det finns också skäl att undra över de priortieringar som kommer till uttryck när fokus om och om igen riktas mot enstaka demonstranters beteende snarare än det faktum att barnen fortsätter att skjutas i huvudet.
Och alla dessa som, liksom den livrädda riksdagsledamoten på förskolegården, är så förfärligt rädda för Palestinarörelsen? Låt mig säga såhär: när man blir hotad av någon som man verkligen upplever har våldskapital, någon som man faktiskt fruktar kan göra verklighet av hoten, då pratar man faktiskt inte vitt och brett om att man är rädd. Att göra det, är som att ge hela tomtens julklappssäck till den som hotar en. Syftet med hotet är ju just att väcka rädsla. Att i det läget bekräfta den hotfulle genom att förklara hur förfärligt väl hen lyckats, är inte bara en gåva till den som hotar utan också ett incitament för denne att fortsätta hota.
Om alla dessa regeringsmedlemmar och riksdagsledamöter verkligen uppfattade Palestinarörelsen som så hatisk, farlig och hotfull som de säger att de gör, hade de knappast pratat om den på det sätt de nu gör. Det här handlar om något helt annat, något vi ser också i USA, i Tyskland, i Storbritannien och i andra länder. Genom att smutskasta och misstänkliggöra en hel rörelse som säger nej till pågående folkmord, kan man skapa samling kring auktoritär politik som faktiskt hotar demokratin. Men den operationen kan bara lyckas om politiker och opinionsbildare med darr på stämman förklarar hur Palestinarörelsen – det vill säga vi som fortsätter protestera bland annat mot att småbarn skjuts i huvudet – gör dem så rädda, så rädda. Och med detta darr, drar de med sig opinionen i en förvriden bild av att det är den som protesterar mot våldet, som egentligen är våldsam.
En allt repressivare gränskontroll rättfärdiggörs med svartmålande av invandring. Allt hårdare övervakning och grövre intrång i privatlivet rättfärdiggörs som kamp mot organiserad brottslighet. Demoniseringen av Palestinarörelsen erbjuder den perfekta ursäkten för att vid sidan av detta, också allt mer inskränka människors rätt till åsiktsyttringar i det offentliga rummet. Den som borde vara rädd här, är den som värnar demokratin.
(Bilder från nätverket Norrköping för Palestina, som i två års tid arrangerat demonstrationer varje lördag)
