Vad säga om den, bilden av Donald Trump klädd till påve, postad av presidenten själv och av Vita Huset bara några dagar efter Franciscus begravning? Den AI-genererade bilden är sannerligen bisarr, reaktionerna förutsägbara. Presidenten för världens starkaste militärmakt är en sjuklig narcissist. Till det, är han också outsägligt korkad och vulgär. Vi förfasas åt galenskapen och vi skrattar åt dumheten.

Sådana har många av reaktionerna som flimrat förbi i mina sociala medier varit. Men jag skulle önska vi kunde stanna upp ett ögonblick, och motstå frestelsen att springa efter varje bjärt färgad boll som AI-epokens fascister slänger ut framför oss. Att vi kunde vara lite mindre reaktiva.

För ett par månader sedan spreds en annan AI-genererad kreation som provocerade liknande reaktioner. Det var en film som gestaltade visionen om ett ”Trump Gaza”; den plågade palestinska kustremsan förvandlad – efter att palestinierna fördrivits naturligtvis – till en blandning av Las Vegas och Rivieran. Komplett med casinon, luxuösa poolområden och en guldstaty av Trump själv. Även denna film delades av Vita huset, och fick därefter enorm spridning som exempel just på den US-amerikanske presidentens kliniska narcissism.

Trump må lida (om nu ”lida” är rätt ord i sammanhanget?) av narcissism. Men reklamfilmen för ”Trump Gaza” och bilden av Trump som påve, är varken några uttryck för administrationens inkompetens, presidentens psykiska tillstånd eller för samme presidents bristande intelligens. När dessa bilder och filmer sprids från Vita husets och presidentens officiella konton, är de snarare exempel på en teknik för regerande som den samtida fascismen utvecklat till fulländning.

Vad vi ser är politiken helt igenom reducerad till spektakel. Och när den på detta sätt blir spektakel, blir också satiren verkningslös. Eller snarare: satiren blir ett verktyg i handen på sitt eget föremål.

Minns att filmen om ”Trump Gaza” ursprungligen gjordes som satir. Men vad som omedelbart hände med den, var att regimen införlivade den i spektaklet.

Inte bara satirens förutsättningar förändras i det politiska klimat vi nu lever, också det journalistiska avslöjandet förlorar sin kraft. När faktiska förhållanden underordnas spektaklet, blir avslöjandet av lögner och missförhållanden allt mer irrelevanta. Den dominerande logiken kommer att följa ett gammalt skämt som tycks bli alltmer träffande för varje dag som går: ”det spelar ingen roll om det är sant eller inte, det är förjävligt ändå.”

Det var pressfrihetens dag igår. I turkiskt fängelse sitter den svenske journalisten Joakim Medin, bland annat anklagad för att ha förolämpat(!) en annan despot, Erdogan. I Gaza har Israel systematiskt förvägrat utländska journalister inträde samtidigt som inhemska journalister dödats. I Ukraina har de svårt lemlästade kvarlevorna efter journalisten Viktorija Roshchina identifierats, efter att hon dödats i ryskt fängelse. Journalister som misshagar makten lever allt farligare, och den granskande journalistiken behöver försvaras.

Men vad vi för att bygga för framtiden också verligen behöver, är ett försvar för det politiska. Ett idogt arbete för att återge politiken allvar och mening.

Jag tror att det görs på huvudsakligen två sätt. Det ena är praktisk solidaritet i vardagen; i den mängd handlingar genom vilka vi bygger samhälle underifrån, även – eller i synnerhet – när det måste ske i opposition mot staten. Det andra är ett oupphörligt arbetande med språket. Vi behöver återuppfinna ett språk för det politiska; ett språk i vilket politik strävar mot möjlighetenshorisonters förskjutning i verklig demokratisk mening. Ett sådant språk kan aldrig komma till stånd om det fastnar i ett indignerat reagerande på maktens allt mer gränslösa skådespel.

För det som är till synes galet, har sin fullständigt rationella funktion. Samtidigt som vi skrattar åt eller indigneras över Trumps vulgära megalomani, låter vi vår uppmärksamhet avledas från den faktiskt förda politiken. Framför allt bort från den dragkamp mellan verkställande och dömande makt – i det här fallet mellan Trumps administration och domstolarna – som är en ödesfråga för demokratin i dess moderna parlamentariska form. Exakt samma sak hände i Brasilien under Bolsonaro. Skillnaden var att de geopolitiska implikationerna inte var lika stora där. Det som händer i Brasilien skickar inte riktigt lika starka chockvågor genom resten av världen.

Varför är allt detta akut viktigt också för oss i Sverige, så långt ifrån USA? Det är viktigt på grund av de geopolitiska implikationerna, naturligtvis. Men också för att vi är på väg åt exakt samma håll även här.