One day, everyone will always have been against this. Det är titeln på journalisten och författaren Omar El Akkads senaste bok, och också en smärtsamt träffsäker formulering om vår samtid. En dag kommer alla alltid att ha varit emot det här. Framtiden kan aldrig göra det förflutna ogjort, men vi vet att den i alla fall kommer att redigera berättelserna om det.

Det var en stor demonstration i Stockholm i helgen, mot folkmord och i solidaritet med Gaza. Demonstrerandet är inte nytt. I många städer har människor gått ut på gatan nästan varje helg sedan Israel inledde sitt svar på 7 oktober 2023. En enveten vägran att låta kriget mot en civilbefolkning normaliseras. En påminnelse om att ingenting började den 7 oktober 2023, utan att vad som då skedde var en eskalering. Och så nu i helgen: ett tydligt tecken på att Israels öppna brutalitet nått nivåer där allt fler upplever det som omöjligt att förbli passiva. Femtiotusen människor eller fler demonstrerade i helgen i Stockholm.

Jag har hört en del bittra kommentarer i stil med att det är väl så dags nu, så många som så länge ingenting sa. Jag kan förstå kommentarerna. Men jag säger ingenting om dem som tidigare var tysta och som först nu höjer sina röster i solidaritet med palestinierna. Världen är en vild och galen plats. För varje fråga vi engagerar oss i, finns det oräkneliga andra som förtjänar en solidaritet de inte får. Det skiljer sig dessutom mycket mellan oss, hur nära det ligger att använda våra röster och våra kroppar i protest mot hur världen – som Ingrid Sjöstrand formulerade det – våldtas inför våra ögon.

Dem jag däremot säger någonting om är de som inte var tysta. De som vecka efter vecka, månad efter månad, fann det mer angeläget att misstänkliggöra människor som solidariserade sig med palestinierna, än att ta fasta på den explicita folkmordsretorik vi från dag ett har hört från höga israeliska politiker och militära representanter. De som var så måna om att ”problematisera” protesterna mot Israel, men som samtidigt aldrig fann det angeläget att på liknande vis problematisera dem som försvarade att Israel drev öppet krig mot en civilbefolkning. De som i sina olika debattinlägg okritiskt upprepade IDF:s vokabulär och världsbild. De som inte hade några problem med att på vagaste misstanke eller i rent illvilliga läsningar beteckna något eller någon som ”antisemitiskt”, men som samtidigt inte ville ens närma sig ord som ”folkmord” eller ”krigsförbrytelser”.

Det må råda oenighet om exakt från vilken punkt efter 7 oktober 2023 som det går att tala om folkmord. Det är en juridisk tolkning. Vad som däremot är enkelt empiriskt påvisbart är att höga israeliska representanter från dag ett uttryckt intention till folkmord. De har inte ens försökt dölja det. Låter det som en efterkonstruktion, nu när den av Israel påtvingade svälten gett oss facit på hand? Det är det inte. I mitten på november 2023 gick ett stort antal FN-experter ut och manade omvärlden att agera för att förhindra folkmord i Gaza. Och så tidigt som 13 oktober 2023 kallade den israeliske Förintelseforskaren Raz Segal, i tidskriften Jewish Current, Israels svar på Hamas attacker för ”ett skolboksexempel på folkmord”.

Och ni, ni som inte var tysta, ägnade er under tiden åt att i jakten på en möjlig antisemitism detaljgranska vartenda ord av protest, varenda sorgeyttring, vartenda uttryck för förtvivlan över slaktandet av en civilbefolkning. Och bidrog därmed till att få protesterna att framstå som så ”kontroversiella” att det för många först nu känns möjligt att protestera.

Men naturligtvis. Ni var alla alltid emot det här.