Vad ska jag säga om detta? Jag behöver inte längre anstränga mig för att hålla mig väl med mitt barns skola. Hon fick plats på den där andra skolan; en möjlig nystart, förhoppning om någonting annat. Jag behöver inte längre tänka på vad jag säger, hur jag vädrar min besvikelse på den skola vi lämnar.
Vad ska jag säga om detta, nu när jag suttit för sjätte – och sista – gången på en terminsavslutning för den här skolan och hört rektorn hålla tal till eleverna? Vi är några föräldrar som brukat skämta om att talen måste vara AI-skrivna. Men jag tror egentligen inte på det själv. Inte ens en AI skulle så mästerligt kunna formulera tal på tal som alla konsekvent undviker att ge de elever som inte riktigt passar in någon som helst speglingsyta. En AI hade lite pliktskyldigt lagt in i alla fall någonting om motgångar och svårigheter.
Årets tal handlade om vilken underbart trygg skola det är också rektorn lämnar nu. Hen ska gå i pension, tack och lov. Dottern, som fått plats på en annan skola, fnös efteråt. Som om någon någonsin känner sig trygg på den här skolan, sa hon. Och hon överdriver säkert, jag vet. Hon ser ju bara sin egen sida. Jag vet att det finns fler sidor, jag vet att det finns barn som trivs. Kanske till och med att de flesta barnen trivs? Min dotter ser inte det. Men det är inte heller hon som har ansvar för att se alla sidor av saken.
Vad ska jag säga om detta? Hur kan någon med ansvar för en skolverksamhet vända sig till barn mitt i pubertetens alla stormar – barn bland vilka det finns både mobbare och mobbade, barn bland vilka vissa kämpar med ont i magen för att gå till skolan, och andra med ont i magen för att gå hem från skolan – hur kan man vända sig till alla dessa barn och tala enbart om hur äckligt Lena Ackebo-bra allting är? Hur fantastiskt trygg skolan är. Hur otroligt snälla alla är mot varandra. Och hur duktiga alla, ja verkligen alla, är på att jobba hårt och lyckas. Hur kan man dumförklara barnen så till den milda grad? Jag önskar ibland att jag hade spelat in talen, vartenda ett av dem. Men jag hade ju ändå aldrig orkat lyssna på dem en andra gång.
Adrienne Rich skrev, i en text jag otaliga gånger citerat för studenter: ”When someone with the authority of a teatcher describes the world and you are not in it, there is a moment of psychic desequilibrium, as if you looked into a mirror and saw nothing.”
Min dotter och jag tittar på vampyrserier. Kanske älskar hon dem just på grund av detta: Att hon så väl kan relatera till erfarenheten av att titta in i en spegel och se … ingenting. Angel, how do you shave? säger Willow förundrad i ett avsnitt av Buffy, the Vampire Slayer. Ja, hur tar en vampyr hand om sig själv?
Vad ska jag säga om mentorerna, som sista skolveckan inte på något sätt kommenterade för min dotter att hon nu byter skola. Som var tysta inför skolans misslyckande att erbjuda henne en miljö där hon kunde känna sig och föra sig som en människa med värdighet? Kanske är de besvikna på oss, för att jag inte dolt min besvikelse på skolan. Kanske har jag sårat deras personliga stolthet, till och med när jag försökt betona att det är det bristande ledarskapet på skolan som gjort mig frustrerad. Men alldeles oavsett, är det inte deras jobb att i alla fall gentemot min dotter stå över sådant som sårad stolthet? Kunde de inte, om inte för mig så i alla fall för henne, på något litet sätt förmedlat att det är tråkigt att det blev som det blev?
Efter förra sommaravslutningen, förra meningslösa rektorstalet – då på temat ”Att anstränga sig för att lyckas” – gick vi därifrån jag och dottern, och småsjöng hela skolan står i lågor hela vägen hem. Inte särskilt konstruktivt, jag vet. Men vem fan orkar alltid vara konstruktiv när det ändå inte finns några speglar som går att lita på?