Texten nedan är en redigerad version av ett tal hållet vid en manifestation i Linköping 28/8, inom kampanjen “För en human migrationspolitik”. Tack till arrangörerna, som envetet fortsätter att ta gatorna i anspråk för att kräva den anständighet som borde vara en självklarhet.

År 1980 släppte Dolly Parton albumet 9 to 5 and Odd Jobs. Skivan är mest känd för sitt titelspår, också ledmotiv i en bitsk komedi från samma år om kvinnors villkor i arbetslivet. Men genom hela albumet löper arbetstemat som en röd tråd, inte minst i Dollys version av protestsångaren Woodie Guthries dikt Deportee (Plane Wreck at los Gatos) från 1948.

Dikten handlar om tjugoåtta mexikanska lantarbetare som omkom i en flygkrasch efter att ha deporterats från Kalifornien. Då liksom nu var dessa migrantarbetare nödvändiga för USA:s ekonomi. Ändå behandlades de, då liksom nu, som oönskade främlingar. Den som är under ständigt hot om deportation, har inte mycket plats från vilken hen kan driva krav på anständiga arbetsvillkor.

Om en vecka är det val. Så mycket under hela den här gångna mandatperioden har handlat om arbete: ”den som gör rätt för sig”, ”den som bidrar”, ”den som ställer väckarklockan och går till jobbet”, ”den som anstränger sig”. En uppdaterad arbetslinje som trumfar alla andra hänsyn, inte minst i migrationspolitiken. Rätten till skydd – fastslagen i deklarationen om de mänskliga rättigheterna – underordnad plikten att inte bara arbeta efter förmåga, utan att arbeta mer. Tidöavtalet deklarerar explicit sitt syfte att ”så långt det är rättsligt möjligt begränsa asylsökandes rättigheter.”

På regeringens uppdrag prioriterar Migrationsverket nu återkallandet av redan beviljade uppehållstillstånd, samtidigt som väntetiden för beslut i medborgarskapsärenden är uppe i långt över fyra år. Lagar och regler ändras retroaktivt, människor som börjat känna sig trygga kastas in i ovisshet igen. Du kan ha sökt på ett villkor, och nekas på ett annat. Att du arbetar, betalar skatt, kanske har köpt bostad och har barn som är födda i Sverige spelar ingen roll.

Det kallas migrationspolitik, men är det verkligen rätt ord? När allt fler utvisas trots att de gör just det politikerna ber om – ställer klockan, går till jobbet, anstränger sig till det yttersta – blir det tydligt att det egentligen alltid handlat om någonting annat och mer. Vi kallar det ”migrationspolitik”, och redan där vrider vi blicken bort det som egentligen är viktigt: vilket projekt för Sverige som den förda politiken är uttryck för.

Betänk följande: förändringar genomförda av Tidöpartierna – och oftare än inte med stöd från Socialdemokraterna – har lett till att tusentals sedan länge etablerade familjer får utvisningsbeslut till länder de en gång flytt, att unga vuxna mitt uppe i sina studier deporteras till länder de tappat all anknytning till, att unga forskare med eftertraktad kompetens kastas ut när de är färdiga med sin utbildning. Samtidigt stramas reglerna åt för dem som blir kvar. Inkomstgränser höjs och permanenta uppehållstillstånd avskaffas, vilket innebär att tusentals människor utestängs från möjligheten att studera. Redan fattiga barn förvägras välfärd eftersom deras föräldrar kommer från fel land. Grundlagsändringar planeras för att möjliggöra återkallandet inte bara av permanenta uppehållstillstånd utan också av medborgarskap. Allting för att kunna utvisa så många som möjligt.

Och exakt samma politiker som genomför allt detta, ojar sig offentligt över de låga födslotalen och en minskande befolkning.

Det har aldrig handlat om att ”göra rätt för sig”. Vad vi under fyra år levt med är en rasistisk befolkningspolitik riktad direkt mot hundratusentals människor som redan och sedan länge är del av Sverige. Med ett nostalgiskt löfte om att, som Sverigedemokraterna säger, ”göra Sverige svenskt igen”, söker denna politik vinna majoritetsbefolkningens själar.

Precis som både Woodie Guthrie och Dolly Parton visste, är arbetet en central fråga; vilket arbete som måste utföras, vem som utför det och under vilka villkor. I Skaraborg hände härom veckan någonting betydelsefullt. Västtrafik hade upplåtit reklamplats åt Sverigedemokraterna och på bussarna hängde budskapet: ”Saknar du Mogadishu? Återvandringsbidraget hjälper dig hem”.

Tjugo bussförare – alla hemma i Sverige men de flesta med ursprung i Somalia – sjukskrev sig. Bussarna stod stilla. Och Västtrafik backade och tog ner reklamen.

Vad bussförarna tydliggjorde var att rasism är en arbetsmiljöfråga. Det har ingenting med migration att göra, utan med respekt för människovärdet hos den som arbetar. Men förarna visade också att i det Sverige som Sverigedemokraterna lovar sina väljare, där stannar bussarna. Hur skulle det kunna vara annorlunda? 58 % av Sveriges buss- och spårvagnsförare är utrikesfödda. I många andra branscher – städ, vård- och omsorg, stora delar av forskarvärlden för att nämna några – är andelen utrikesfödda så hög att ett ”vittvättat” Sverige skulle falla samman som ett korthus.

Tidöregimen beskylls ofta för att vara okunnig, för att inte förstå. Men det här är knappast raketforskning. Jag är övertygad om att Tidöpartierna, inklusive Sverigedemokraterna, begriper allt detta.

Some of us are illegal | and some are not wanted, sjunger Dolly Parton. Vad som skildras i Deportee är ett produktionssystem i vilket arbetarens rättslöshet är en förutsättning. Deportationspolitiken har aldrig någonsin handlat om att faktiskt utvisa alla, inte i USA och inte i Sverige. Men vad som sker är skapandet av en inhemsk men rättslös arbetsstyrka, människor som i kraft av sin rättslöshet kan exploateras på ett sätt som inte är möjligt med ”fullvärdiga” medborgare.

Historiker brukar framhålla att Sverige, till skillnad från många andra europeiska länder, aldrig utvecklade ett egentligt livegenskap. Men med hjälp av tidsbegränsade uppehållstillstånd, allt striktare försörjningskrav, liksom krav på kvalificering till social välfärd, håller vi idag ändå på att utveckla en modern variant av livegenskap. ”Integration” blir i detta sammanhang liktydigt med din beredvillighet att låta dig exploateras. Är du lönsam, lille invandrare? Mellan den papperslöse svartjobbaren och den vars uppehållstillstånd bygger på att hen behåller sin anställning, är blott en gradskillnad.

Deportationerna är verkliga. Men deras främsta funktion är inte att minska antalet ”invandrare”. Istället fungerar de som ett skådespel för att upprätthålla det falska löftet om ett återförsvenskat Sverige. Det är därför djupt problematiskt att även kritiken allt som ofta faller in i denna nya rasistiska arbetslinjes retorik. Varje gång oppositionspolitiker och opinionsbildare protesterar mot utvisandet av ”välintegrerade” människor som ”bidrar” genom att ”arbeta och göra rätt för sig”, bekräftar de en ekonomistisk människosyn som mäter ditt värde utifrån siffrorna i ditt lönekuvert. I alla fall om du inte är vit.

Rasismen är här varken grus i maskineriet eller ett otäckt spöke från det förflutna. Den är någonting fullt funktionellt på en allt mer rättslös arbetsmarknad. Och den angår oss alla. När en del av befolkningen fråntas sina rättigheter, blir dessa rättigheter de övrigas privilegium. Och ett privilegium kan alltid tas ifrån dig, oavsett både juridisk status och känsla av tillhörighet i detta land.

Därför är också de skaraborgska bussförarnas vägran att köra så betydelsefull. Historiskt har anställdas rättigheter aldrig givits som gåva, utan varit resultat av kollektiv kamp. När förarna stannade hemma hellre än att acceptera att utsättas för rasism i sina egna fordon stod de inte bara upp för sina egna rättigheter, utan också för den långa historia av kamp som är del av Sverige. Solidaritet med busschaufförerna i Skaraborg som visade att om vi ställer krav på rimliga arbetsvillkor, då stannar Sveriges bussar. Solidaritet med alla dem som inte når upp den nya arbetslinjens kriterier och vars människovärde därför underkänns. Och slutligen, solidaritet med alla dem som deporteras som del av ett spektakel vars främsta funktion är att fortsätta sälja in lögnen om det homogent vita Sverige.