I en ledarkrönika i SvD daterad 6 september hyllar Lena Andersson vad hon beskriver som Sverigedemokraternas ”universalistiska instinkter”. Publicerad exakt en vecka före valet får texten, som annars mest handlar om socialdemokraterna, ses som en plädering för röster på Tidö. För fyra år sedan väckte Tidösamarbetet oro, om man får tro texten också hos Lena Andersson. Skulle samhället brutaliseras, lagstiftning börja präglas av godtycke? Nejdå, så har inte skett. Istället har Sverigedemokraternas ”tendenser till identitetspolitik […] tämjts”.
Detta alltså enligt Lena Anderson, som också låter oss veta att liberalismen handlar om ”rätten att slippa godtycklig och grym behandling från staten, samt om hövlighet och tolerans i civilsamhället.” Och visst är detta en ganska rimlig beskrivning av liberalismens finare sidor. Ledarkrönikan avslutas med orden: ”Om framtiden vet vi inget, men tills vidare är det att betrakta som ett liberalt genombrott snarare än ett demokratiskt sammanbrott, att ett parti med etnonationalistiskt grundackord faktiskt bejakar både frivillighet [läs: återvandringsbidraget] och Fru Justitia.”
Det är sannerligen lätt att undra under vilken sten Lena Andersson vistats de senaste fyra åren. Särskilt om man tillhör dem som själva drabbats, eller har närstående som drabbats, av Tidölagets uttryckliga projekt att göra Sverige så ogästvänligt som möjligt. Har Andersson varit helt döv för hur gränserna för vad som är politiskt möjligt att säga och inte förskjutits? Har hon missat trakasserierna mot exempelvis kvinnor i slöja? Har hon inte läst en enda artikel om utvisandet av tonåringar efter att reglerna för ömmande omständigheter ändrats? Har det undgått henne hur hela familjer – inklusive i Sverige födda barn – utvisas till följd av att regler om arbetstillstånd plötsligt ändrats? Har hon glömt eller förträngt att hundratusentals människor med permanent uppehållstillstånd löper en överhängande risk att förlora dessa om Tidö vinner valet, helt i strid med normala rättsstatliga principer? Och har hon också missat att Tidö precis drivit igenom lagar med så hårda försörjningskrav att en gravid kvinna som inte tjänar tillräcklig med deg kan komma att tvingas välja mellan abort och utvisning?
Ja, kanske har allt detta, inte långsökt att uppfatta som ”grym behandling från staten”, undgått henne. Men nog borde ändå en person med anspråk på att kunna kommentera samtiden ha snappat något av den förödande kritik som riktats mot Tidöregeringen från Lagrådets sida? En kritik som handlat just om det snabba, godtyckliga och rättsosäkra vis på vilket lagar drivits igenom de senaste fyra åren, framför allt på migrations- och kriminalitetsområdena.
Fru Justitia tycks i Lena Andersson värld sova som en sten bakom sin ögonbindel. Eller annars, vara blott en abstraktion helt utan markkontakt.
Och just detta är ofta problemet med Anderssons samtidskommentarer. Ett resonemang byggs upp med anspråk på logisk koherens, men helt utan relation till den materiella och sociala värld det utger sig för att beskriva. Det är som skedde allting i en självtillräcklig tankebubbla – och följaktligen går det att triumfatoriskt fastslå sådant som att skolor far med osanning om elevers fattigdom, eftersom barns magar rent teoretiskt blir mätta av superduperbilliga havregryn.
Att stryka medhårs, eller att fjäska, på svenskt teckenspråk
Nå, helt utan markkontakt är ändå inte denna Lena Anderssons bubbla. För när jag läser hennes märkliga hyllning till Tidös förmenta liberalism, slår det mig hur representativ den är för ett annat genomgående mönster i hennes opinionsjournalistik, något hon genom åren lyckats utveckla till konstart. Lena Anderssons texter är alltid paketerade som att de sådär lite djärvt går på tvärs mot tidsandan. Men vad de i själva verket alltid gör, är att stryka makten medhårs.
