I Sverige behandlar vi alla lika

I Sverige behandlar vi alla lika.

I Sverige behandlar vi ALLA lika.

I Sverige behandlar vi alla LIKA.

Varje gång svensk media rapporterar om en katastrof, om någon tragedi någonstans i världen får vi höra det; uppgiften om svenskar bland de döda eller skadade. Som är svenska liv viktigare än andras? Eller bara: att stilla oron hos dem i Sverige som har vänner, anhöriga, kolleger, bekanta i det drabbade området.

Också jag lyssnar efter det där så fort något händer på en plats där jag har vänner eller familj som råkar inneha svenskt pass. Jag hoppas få höra orden: Det finns inga uppgifter om svenskar bland de döda eller saknade.

I Sverige behandlar vi alla lika.

Det finns ett annat slags tragedier. Dem om vilka förekomsten eller inte av svenskar inte ens behöver rapporteras. En vecka innan jag skriver detta drunknar 500 människor utanför Libyens kust i ett desperat försök att ta sig till Europa. De flesta var somalier.

På radio nämns det i förbigående. I flödet på min Facebook flimrar nyheten förbi en eller två gånger. Samtidigt: inlägg efter inlägg om vett och etikett och islamisering och en manlig politiker på uppgång vars karriär får ett abrupt avbrott när han insisterar på att få hälsa på en kvinnlig journalist utan att ha kroppskontakt.

För i SVERIGE behandlar vi alla lika.

I en veckas tid har den offentliga debatten i Sverige fullständigt dominerats av innebörden av en utebliven handskakning. 500 människor dör utanför Libyens kust på väg till Europa. Partiet som nu är i kris – bland annat för denna hälsningskonflikts skull – sitter i den regering som har stängt Sveriges gränser och som därmed gett en avgörande skjuts i EU:s race to the bottom i migrationsfrågan.

I det sammanhanget kan jag inte bry mig mindre om hur miljöpartister hälsar på varandra och på andra och på fan själv. Men att de hälsar på fan själv, så mycket vet jag.

Turkiska gränspoliser skjuter barn. Erdogan är EU:s lilla vakthund. Koncentrationsläger – de kallas hotspots – byggs på de Grekiska öarna.

Men vi, vi diskuterar, vi bråkar om, vi ger varandra uppmuntrande ryggdunkar och vi skäller på varandra om, ja vad? Om hälsningsritualer. Från vänster till höger debatterar vi ivrigt engagerat affekterat infekterat innebörden av denna uteblivna handskakning.

För i Sverige BEHANDLAR vi alla lika.

Det finns ingen rapportering av UD-uppgifter om saknade svenskar att lyssna efter när det gäller båten som förliste utanför Libyens kust. Alla vet ju att det inte fanns svenskar bland de döda. Innehavare av svenska pass sätter sig inte i överfyllda båtar på denna massgrav som är Medelhavet.

Men det betyder inte att det inte finns sörjande här. De flesta av de drunknade var somalier. Hur många hade vänner och anhöriga i Sverige? En sorg och smärta som sällan – om ens någonsin? – behandlas som relevant.

Allting som skett på migrationspolitikens område sedan den rödgröna regeringens omsvängning i höstas, är en bekräftelse på exakt hur irrelevant dessa människors sorg anses vara. Hur irrelevanta deras liv är.

Men för Guds skull, glöm inte, att i Sverige behandlar vi ALLA lika.

Så förvandlas den offentliga debatten till en ritual för kollektiv bortträngning.

Dobova, Slovenien, oktober 2015. Källa: Wikipedia.

Dobova, Slovenien, oktober 2015. Källa: Wikipedia.