Min dotter planerar fest. Till festen finns bara en inbjuden gäst, men i övrigt allt som i hennes värld hör en fest till: ballonger, serpentiner, piñata, dekorerade papperstallrikar, chips och godis. Det är en fest i coronaformat, hennes egen kreativa lösning på att den födelsedagsfest som aldrig blev i början av sommaren inte heller kan hållas på hösten.

Genom födelsedagarna markerar vi tidens gång. Eller, i alla fall i denna del av världen tenderar de flesta av oss att göra det. Igår var du sju, idag är du åtta. Från en dag till en annan blir också du en annan. På sociala medier noterar jag att en ung bekant fyller år, skickar iväg en grattishälsning. Fem år i Sverige, fem år i ovisshet. Men också fem år av att trots ovissheten bygga studier, relationer, liv.

För ett par år sedan modererade jag ett samtal i Almedalen där en av deltagarna, Ahmad Rahimi, sa: Jag brukar skämta om att det är Migrationsverket som fött mig. Sedan han som ensamkommande minderårig flykting från Afghanistan sökt asyl i Sverige, har han fått byta födelsedag mer än en gång. Jag känner flera liknande historier; i Afghanistan är födelsedagar för de flesta ingen stor grej, inte alla håller reda på det exakta datum de föddes på. Och även om de vet, kommer Migrationsverket att undra: Hur kan du veta det, du som är afghan? Ibland har en födelsedag tilldelats vid gränsen (”vi skriver in dig idag, så idag blir din födelsedag”). Ibland har det datum den minderårige uppgett accepterats, men födelseåret har med ett pennstreck ändrats (”jag tycker du ser äldre/yngre ut”). Ibland har en helt ny födelsedag tilldelats vid avslag (”du har inte kunnat göra din underårighet sannolik, så vi behandlar din asylansökan som vore du vuxen; grattis, idag är din artonårsdag”). Ibland har en domstol ändrat tillbaka till ursprungligt uppgivet datum.

De som kom 2015 har nu varit här i fem års tid. En lång tid för den som var fjorton, femton eller sexton när hen kom. En fjärdedel av livet i Sverige, och så många som fortfarande inte vet om de får stanna.

Samira Motazedi skriver, inifrån sin egen asylprocess, om Migrationsverket:

Tiden tycks vara deras främsta vapen. De siktar på dig i dagar, år, utan att skjuta. Nu har jag börjat ställa Migrationsverkets fråga till mig själv: varför är du här? Varje dag när jag orörlig blickar in i mynningen på deras vapen tänker jag att om jag hade stannat i Iran hade någon tryckt på avtryckaren tidigare, mycket tidigare. Och de år som förflutit sedan dess hade inte existerat.

Tiden hade inte längre existerat. Tiden bara går! brukar han säga, sonen som kriget gav mig. Vi möts i detta, en känsla av tidens flykt. Men jag misstänker att hans upplevelse av det är grundad i något helt annat än min. Jag försöker förtvivlat hinna med i dygn med för få timmar, veckor med för få dagar. Han däremot, han fortsätter att vänta. Och vänta. Och vänta.

2017 publicerades Samira Motazedis dagbok från asylprocessens insida under titeln En gång i veckan drömmer jag att jag är i Iran. Jag läser den igen, medan jag något försöker greppa vad tiden kan vara för de unga människor som kom 2015, de som då var minderåriga och nu varit här i fem år. Eller, greppa vad Migrationsverket gör med deras tid. Samira var trettio år gammal när den flykt hon skriver om tog sin början. För den som i juridisk mening var barn vid ankomsten, får tiden ytterligare en dimension. Om du befinner dig över eller under artonårsstrecket blir fullständigt avgörande för hur du behandlas i asylprocessen. Inte i relation till när du sökte asyl, enbart i relation till beslutet. Jag såg en gång ett beslut med en ungdom som blivit ”åldersjusterad” fyra dagar. Ledsen, med du är nu myndig och därför måste du återvända.

En annan utredning, en radda frågor, allt otåligare svar:

Jag var son till min mamma.
Som jag sa jag var son till min mamma och hon visste sin sons ålder.
Hur min mamma kunde förstå min ålder, vad menar du med den frågan?
Jag har ingen aning om hur hon kunde min ålder men när jag frågade henne så brukade hon svara.
Som jag sa jag var son till min mamma och varje mamma vet sin sons ålder.
Som jag sa jag frågade min mamma och hon sa min ålder.

Jag lägger utredningen ifrån mig. Också tonåringen som svarade på samma fråga om och om igen – hur kan du veta hur gammal du är?– fick avslag. I slutändan var det, i det här beslutet, inte underårigheten som ifrågasattes. Istället skulle han skickas ”hem” till en mor han inte haft kontakt med sedan hon flera år tidigare i förtvivlan skickat sitt barn med en smugglare. För Migrationsverket, en delikat situation. Ett barn får inte deporteras utan, som det heter, ”ordnat mottagande”. Och då tonåringen inte visste var familjen fanns, rent av förtvivlade över sannolikheten att aldrig mer få se den, fanns ju inget sådant mottagande. Men Migrationsverket har tiden på sin sida. Om själva utvisningen bara skjuts upp tillräckligt länge hinner tonåringen fylla arton, och frågan om ordnat mottagande tappar sin relevans.

Ahmad, du skämtade om att Migrationsverket kanske fött dig, men nu förstår jag ju att inte ens den mor som fött dig av Migrationsverket skulle ha ansetts betrodd med att veta din ålder.

Åldern, säger Migrationsverket i en av asylbeslutens obligatoriska standardformuleringar, är en viktig del av identiteten. Du fyller arton eller tilldelas plötsligt en artonårsdag, och från en dag till en annan blir också du en annan.

I asylprocessen är barndomen den märkligaste av juridiska fiktioner. På en dag går du från att ha rätt till särskilt skydd, till att förväntas klara dig utan nätverk i krigshärjat land. Du är en ung frisk man, det finns inga skäl att tro att du skulle ha särskilda svårigheter vid ett återvändande, stod det i hans beslut. Bara en dag tidigare hade han ännu varit ett barn. De ensamkommande minderåriga från 2015 är idag nästan alla juridiskt vuxna. När de inte längre kan kallas barn, avtar den aura av särskild skyddsvärdhet som möjliggjort en mobilisering i civilsamhället kring just denna grupp av flyktingar vi inte sett för några andra. För alla vill ju skydda barn, inte sant? Men de flesta av de som kom var pojkar, och vem bryr sig särskilt om unga män? Vem bryr sig om att Sverige är det land i vilket de blev vuxna, och i vilket de planterade sina drömmar om ett levbart liv? Tiden har gått, många har flytt vidare för att undvika deportering, Sverige har blivit ett land att fly ifrån.

Tiden, säger Samira Motazedi, är Migrationsverkets främsta vapen. Än mer så med dessa som kom som minderåriga, men blev eller gjordes vuxna under processens gång. De blev den migrationspolitiska vändningens ömma samvete, och just därför blev de också föremål för ett lapptäcke av speciallagar som undvek det verkliga problemet: det allt grövre urholkandet av asylrätten. De siktar på dig i dagar, år, utan att skjuta. För förr eller senare blir du utvisningsbar.

I romanen Vägen till Klockrike från 1948 låter Harry Martinson en råttfällemakare beskriva sin fällor. De första två, slagfällor, är gjorda för att döda omedelbart. Men den tredje, den är en burfälla riggad med en fläsksvål eller annat för råttan lämpligt bete. Väl i fällan och väl upptäckt, får råttan sitt öde avgjort; Antingen släpps den fri, eller dränkes den. Kort sagt, skriver Martinson, det är en råttfälla brukad av samvetsömma eller självironiska personer. Eller också av sådana som blundar när de dödar.