Kategorier
Jag försöker kristna julen hemma. Denna synkretiska blandning mellan hedniska riter, kristen högtid och kapitalistisk konsumtionsyra. Jag pratar med min dotter om Jesus, men säger också: ingen kan äga sanningen om gud. Försöker tänka att vad jag gör är att förmedla ett språk till henne på vilket vi kan tala med och om gud. Vi kallar språket kristet. Men inget mänskligt språk kan rymma gud, och liksom alla språk kan också det jag talar brukas både i kärlekens och i maktens syften. Men det är detta, det kristna, som är det ofullständiga språk jag har att tala med och om gud på.
Så därför försöker jag kristna julen hemma. Det går sådär. De uppskruvade förväntningarnas fokus ligger på mat, godis och prylar. Också jag är trött och bekväm, står i köket och lagar julmat medan barnet otåligt klämmer på paketen under granen. Hon checkar av paketens form och storlek mot önskelistan. Vilket utrymme finns här att bry sig om någon bebis i ett stall för två och en halv evigheter sedan?
Men i mitt flöde på sociala medier flimrar en julhälsning förbi. En afghansk yngling jag inte känner skickar som ett julkort inifrån förvaret i Flen. En enkel önskan om en god jul till alla som råkar läsa. Ett envetet: jag existerar även här.
Förvaret är ett besynnerligt namn på en besynnerlig institution. Själv förvarar jag saker; pennor, strumpor, bestick. Migrationsverket förvarar människor. Att vara på förvar är att sitta inlåst i väntan på deportation. Det är att frihetsberövas utan att vara brottsmisstänkt, och utan att du bedöms vara en fara för sig själv. Snarare, det är din självbevarelsedrift som motiverar att du blir tagen i förvar; motståndet mot att låta dig deporteras utan nätverk till en krigszon.
Så är förvaret systemets svar på människans friskhet. Självbevarelsedriften är driften att leva och att fortsätta leva. Det är trotset mot det som skadar eller hotar dig. Det är din vägran att göra våld på dig själv. Håller du fast vid detta friska även inför ett utvisningsbeslut, sätts du i förvar. Därmed har förvaret också en pedagogisk funktion vid sidan av den praktiska. Vad du skall lära dig är detta: ju starkare livsvilja du visar desto värre blir det för dig själv. Var foglig, visa att du ändå inte vill röra dig fritt, så får du kanske röra dig nästan fritt ännu en liten liten stund.
Det är jul och en yngling som inget brott begått sitter inlåst på ett förvar och skickar en julhälsning till vemhelst som råkar läsa. Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig, säger Jesus i Matteusevangeliet. Jag försöker kristna julen hemma för att det finns ett hopp jag inte kan släppa: när vi talar på ett språk som låter gud födas i ett fattigt stall, som ett barn avlat utanför äktenskapet, drivas på flykt i småbarnsåren, fängslas och avrättas för sina övertygelser i vuxen ålder – allt detta måste kunna betyda någonting. Den kristna världens historia visar med all önskvärd tydlighet att det inte behöver betyda någonting. Men ändå, det måste kunna betyda någonting.
För en tid sedan hade jag anledning att systematiskt gå igenom ett sekel av diskussion om flyktingmigration i den svenska katolska tidskriften Credo / Signum. En av de passager jag citerade i den text jag då höll på att arbeta med var Anders Piltz betraktelse över Edith Stein, med anledning av att dåvarande påve Johannes Paulus II förklarat henne skyddspatron för Europa. Stein var filosof, oskodd karmelitsyster, av judisk familj men i vuxen ålder konverterad till katolicismen. 1942 mördades hon i Auschwitz.
Från Steins identifierande av Jesus i det oskyldiga offret i alla förföljelser, till 1990-talets tragedier, drar Piltz en direkt tråd. Vad korset bör minna om är att
Jesus avrättades av samma onda krafter som under 1990-talet har gjort tillvaron till ett helvete för så många maktlösa, flyktingar, kvinnor, barn, åldringar men också män och ynglingar.
Han fortsätter:
Det är som om kristendomen aldrig predikats på vår kontinent. Som någon redan har sagt: av historien lär man sig att man inte har lärt sig något av historien. Man kunde tillägga: av evangeliet lär vi oss att vi inte har lärt oss något av evangeliet.
Kanske är det just där vi ska börja; att lära oss att vi ingenting lärt, för att med det som utgångspunkt åter läsa evangeliet. Åter läsa historien om när gud blev människa i en av de minstas kropp. Läsa den naivt, som ett barn eller en tok för vilken maktens rationaliseringar ingenting betyder. Läsa den som Nils Ferlin så vackert skaldar:
Det var bara tokar och dårar
som lyssnade på dig först.
Det var slavar och skökor och ogärningsmän
men då var ditt rike som störst.
Det var bara enkla själar
och själar på undantag.
Sen byggdes det katedraler
och kyrkor av alla de slag.
Och påvar det kom och präster
som tvistade om vart ord
du fällt på din korta vandring
på denna bullrande jord.
Men tokar det var och dårar
som lyssnade på dig först.
Det var innan ditt rike blev kartlagt
och då var ditt rike störst.