En gång lovade jag dig ilsket att jag skulle vänta på dig längre än du skulle kunna minnas mitt namn.
Det löftet svek jag.
Det var du som lärde mig att röka piptobak och det var du som lärde mig att lyssna på Jethro Tull. Jag ryser fortfarande när jag hör Thick as a Brick.
Really don’t mind if you sit this one out
Det var du som lärde mig att dricka whiskey med rök. Det var du som ratade mig.
Och det var jag som svek dig.
Förlåt för att jag släppte dig så lätt. Nu står jag här och vet inte ens om jag har rätt att sörja. Det enda jag vet är att jag minns dig som jag nästan inte minns någon annan.
And your wise men don’t know how it feels / to be thick as a brick
Hur kan jag minnas dig så tydligt, efter så många år? Det är som att jag minns varje din detalj. Jag minns ditt hårfäste, exakt hur det såg ut där vikarna gick in och håret tunnats ut trots att du var så ung. Jag minns din muns krökning och hur dina händer såg ut. Jag minns exakt till var du hade ärmarna på skjortan uppkavlade, den vinröda eller den militärgröna från överskottslagret. Jag minns kragen på den där bruna skinnrocken du nästan alltid hade, och kängorna dina och hur du höll huvudet när du gick. Jag minns var hålet satt på dina svarta jeans. Jag minns så väl hur du såg ut när du log. Jag minns dina tänder.
And the love that I feel / is so far away / I’m a bad dream / that I just had today / and you shake your head / and say it’s a shame
Jag minns att katterna älskade dig och följde dig hem i natten. Och jag minns den neurotiska raskatten som var din mors men som vandrade runt mellan henne och dig och din bror och som du ömsint kallade Kattfan. Jag minns precis hur den lät när den jamade, alltid så förebrående.
Kanske minns jag dig så väl för att du var min första riktigt djupa och segdragna förälskelse. Eller så är det bara avståndet som infogades mellan oss, att vi förlorade kontakten. I mitt minne är du fastfrusen i ett evigt 1990-tal, med en blomsterkrans om håret och målat ansikte och platsen är norra Halland och vi dricker vin och hembränt och jag är svartsjuk på flickan som fick måla dig och hatar dig för att du inte vill ha mig så som jag vill ha dig.
Och ändå, efteråt, du fanns kvar. Du förblev den jag alltid kunde komma till. Och det gjorde jag, jag kom till dig. Du bodde i en lägenhet liten som skrubb, men i den skrubben fanns alltid plats för mig.
För det kom en tid efter mitt ilskna löfte, när förorättelsen svalnat men inte kärleken, och när du tillät dig att friare gå dit ditt begär ledde dig och min väntan blev fånig och meningslös. Och när allt det blivit tydligt önskade jag dig att få vara lycklig, och jag tänkte att kanske träffar du en dag den där människan med vilken saker kan kännas lite mera bra. Jag önskade med hjärtat och jag var inte längre arg.
Och sedan kom ytterligare en tid när jag tyckte att jag var på väg någonstans och att du slutat vara på väg. Och nu var det jag som bodde i en lägenhet liten som en skrubb och du kom hem till mig och åt mat och ibland drack vi whiskey och jag hängde upp mig på småsaker och tänkte: men kan du sluta älta någon gång då.
Och jag lät mig inte bli den du alltid kunde komma till.
Kära du, jag är ledsen att jag släppte dig så lättvindigt.
Livet hände, åren gick och jag såg dig aldrig mer.
So come all ye young men who are building castles / kindly state the time of the year / and join your voices in a hellish chorus / mark the precise nature of your fear
Jag har förstått det som att du en period distanserade dig från oss alla. Eller, i alla fall från de flesta av oss. Men innan dess hade jag redan distanserat mig från dig.
Så nu står jag här vid den plätt jord din mor märkt ut, vid vilken hon lämnat oss för att vi ska få prata ifred såsom hon säger att hon pratar med dig varje dag. Och jag tänker att mina öron är inte som hennes, mina öron är alltför trubbiga, för jag kan inte höra dig över det övriga larmet. Men kanske är det lugnare och tystare på din sida, och kanske kan jag åtminstone hoppas på detta: på att du kan höra mig.
För inte smickrar jag mig med att tro att jag är den som kunnat göra skillnad för hur det blev. Men jag talar sant när jag säger att jag tänkt på dig genom åren, att jag flera gånger undrat hur du haft det, att jag funderat på att söka upp dig och att jag sedan inte gjort det. Att jag tänkt: Gamla vänskaper åldras inte alltid med behag. Bättre ha de fina minnena kvar.
Jag var en idiot.
So where the hell was Biggles when you needed him last Saturday?
Ett år och några månader in i pandemin gav du dig av. Och jag visste inte ens om det när det hände. Älskade vän, det var du som den gången för så många år sedan ratade mig. Men det var jag som svek dig. Förlåt för att jag inte hade vett och vilja att ens försöka vara för dig det du var för mig. Förlåt mig för att jag aldrig lät dig veta exakt hur mycket det betydde att du var vad du var för mig.
Well, let me make you a present of song / as the wise man breaks wind and is gone / while the fool with the hour-glass is cooking his goose / and the nursery rhyme winds along