Förra veckan gav sig Jaider Esbell av. Han har, säger en del, blivit en stjärna på himlen. Jaider var makuxi från norra Amazonas, den brasilianska sidan av den artificiella gräns som skär genom makuxis land. Han var självlärd konstnär, författare, organisk intellektuell. I Brasilien var han en central person när det kom till att öppna vägar för och lyfta fram det han talade om som Arte Indígena Contemporânea, samtida indigen konst. För Jaider var det konst i egen rätt men också alltid del av ett större motstånd, kopplat till jorden som erövrats och liven som förslavats.

Jag hade min första kontakt med Jaider 2014. Då hade han bara året innan öppnat ett galleri för indigen konst i Boa Vista, ett galleri som var en unik miljö för dem som trotsade det koloniala förtryckets påbjudna osynlighet och hävdade sig själva som konstnärer. Sedan den gången har Jaider fått allt större erkännande både som konstnär och curator, inte bara nationellt utan också internationellt. Med skicklighet och vad som verkade vara en outtömlig energi, navigerade han i en konstvärld där gränsen mellan genuint engagemang och kolonial hunger efter ”autentiska” uttryck inte alltid är lätt att urskilja.

Men nu har han gett sig av. Några dagar efter hans avsked publicerade vännen och konstnären Denilson Baniwa texten nedan. Det är en viktig text, och en utgångspunkt för självkritik och självrannsakan för alla av oss som inte delar Jaiders eller Denilsons bakgrund, men som i den indigena konsten ser löften om andra möjliga världar. För vi delar en hunger som ibland rör sig farligt mycket i gränslandet mellan engagemang och självbekräftelse, samtidigt som vi också oundvikligen är del av ett system som omvandlar själva livet till vara. Och om vi inte aktar oss mycket noga, riskerar vi reproducera systemets värsta sidor även när vi tror oss kritisera dem. Jag hoppas vi kan bedriva denna självrannsakan samtidigt som vi, som Denilson ber om, fortsätter att göra vad vi kan för att vårda de vägar Jaider och andra öppnat.

Texten är översatt från originalet på portugisiska, som publicerades i Journalistas Livres, 6/11 2021.

Konsten i sorg

Av Denilson Baniwa

Jag hoppas att du står stadigt, även i dessa svåra tider. Som du nog vet överrumplades vi denna veckan av Jaider Esbells hänryckning.[1]

Ända sedan han och jag fann varandra i den här världen, har vi levt och öppnat vägar som jag tror är viktiga för det vi idag ser.

Han var en vän som jag kallade för maninho, ett ömsint sätt att benämna en bror i regionen där jag föddes. Likt bröder älskade vi varandra, bråkade, diskuterade, lekte, reste tillsammans genom världens värme och kyla, skrattade, grät, jiddrade, slutade prata med varandra, började prata med varandra igen, arbetade, hoppade i många floder och hav, var ense om mycket, var oense om mycket annat, men i en sak var vi omutliga: i viljan att skapa en konst i vilken indigena personer kunde ha en aktiv röst och, vem vet, möjlighet att nå toppen, en plats vi aldrig tidigare varit på.

Jaider nådde denna plats. Det som för de vita anses vara framgång (eller, ”höjdpunkten av hans karriär”, som jag läst i tidningsartiklarna), denna vita fake-framgång, för oss växte tyngden av den dag för dag. Tyvärr blev den för honom alltför tung, men det hade den kunnat bli för vem som helst av oss. Kravet på att kunna leverera svar till konstens räddning, pressen att inte trampa fel på vår egen vandring eller med våra indigena fränder, den oavbrutna hungern hos dem som i oss ser en nyhet på marknaden och någonting att förtära – allt detta som anses vara framgång och kulmen på en karriär, är en mur som stänger oss inne och tar ifrån oss det viktigaste av allt: ett hälsosamt liv.

I det ögonblick vi kände hur den occidentala världens händer drog i oss, drog jag mig själv tillbaka för att sakta ner och tänka över vad som höll på att hända. Först var det de sociala medierna, uppkopplingen, alla dessa meddelanden som krävde av mig att jag skulle vara online hela tiden, och än värre, tillgänglig hela tiden. Sedan avslutade jag mitt mobilkonto och skaffade ett nytt nummer bara för vänner eller för dem jag själv ville kontakta. För några veckor sedan stängde jag av alla mina sociala medier än en gång, för att komma bort från pressen av att vara ständigt tillgänglig, ständigt behöva svara på hur ”världen ska dekoloniseras”. Som om detta är vårt ansvar, att ensamma rädda världen. Som om detta inte är allas ansvar. Nej då! Det är vi som ska rädda en värld som aldrig ville ha oss, men som i det ögonblick den behöver oss kommer springande och begär att vi ska stå där till förfogande. Det tog trettiotvå år för världen att erkänna min existens, och jag vet att många av omfamningarna och kindpussarna idag inte är mer än uttryck för de vitas sociala etikett. Innan allt detta har den här världen bara gett oss förakt. Men, detta indigena blod som hyser agg men som samtidigt vill älska världen, får oss att acceptera de vitas sociala etikett.

Jag var med Jaider förra veckan. Vi samtalade inte mycket, för våra mejlboxar var fulla, våra meddelandeboxar var fulla, våra kalendrar var fulla. Trots att vi under en hel veckas tid tillbringade hela dagarna tillsammans, från frukost till läggdags, talade vi inte mycket. Och under de få samtal vi hade var våran klagan gemensam: en önskan att slå på käften varje person som bad oss vara med på ytterligare ett webinarium. Jaider var trött. Jag var trött. Vi var trötta.

Det som postas på sociala medier är inte representativt för den smärta vi dagligen utstår. Jaider Esbell offline syntes inte i posterna. Denilson Baniwa offline är inte på långa vägar det som ni ser i lives. Hur många sådana lives har jag inte gjort där jag tvingat mig att hålla mig själv uppe för att folk inte ska bli oroliga. Hur många lives har jag inte gjort trots att jag varit bokstavligen sjuk, med feber, med värk. Sådant postades inte. Och jag gjorde inte detta, och säkerligen gjorde inte heller Jaider detta, för att behaga de vita eller för att nå berömmelse. Det huvudsakliga målet var att öppna en väg för andra indigena, öppna möjligheter för de våra. Vi var spegeln för de indigena som drömmer om att bli konstnärer eller bara bli vadhelst som inte är den fruktansvärda verklighet indigena barn och ungdomar lever idag. Vi ansträngde oss för att finnas för en värld som jag som baniwa tror på: att finnas för dem som ännu skall födas.

Men det tynger. Jag vill be om att vi, i respekt för Jaider och för de indigena konstnärerna i det förflutna-nuet-framtiden, vårdar den här vägen vi öppnat, ser till att den aldrig blockeras, inte låter den växa igen. Att vi, du och jag, alltid fortsätter att röja den för att den i en nära framtid ska bli lättare att vandra. Låt oss vårda minnet av Jaider Esbell. Och framför allt, låt oss se till att vägen, vår och andras, blir lättare att vandra.

För med insikten om att den framgång för vilken vi så kämpade resulterat i tragedi, känner jag nödvändigheten av att tänka än mer på vilket slags indigen konst jag bör skapa. Om den occidentala konstvärldens mottagande förde en av oss till det bittra slutet, måste jag tänka än mer på vilket slags relation jag vill upprätthålla till den occidentala konsten.

Jag ska sakta ner än mer, tills jag blir en joggare snarare än en triathlon. Jag kommer att fortsätta med mitt arbete, och det kommer att hedra Jaider Esbell på samma sätt som det hedrar minnet av så många andra indigena fränder som varit före mig. Om det är genom konsten vi gör motstånd, så må det då vara konsten. Men för min del kommer den inte finnas där för att tillfredsställa hungern hos några konstens Gargantuer.

Med ömhet och respekt

Denilson Baniwa

[1] Guimarães Rosa sa: ”Människor dör inte, de hänrycks.” As pessoas não morrem, elas ficam encantadas.