Tal hållet vid demonstration i Norrköping 17/12, mot Rysslands krig i Ukraina
Det jag vill prata om här, är vad solidaritet kan – bör – betyda i den tid vi lever.
De här demonstrationerna, som nu efter ett uppehåll återupptas, genomförs under parollen Ryssland ut ur Ukraina – aldrig mera krig. En demonstration på stort geografiskt avstånd från förödelsen förmår kanske inte så mycket i sig självt. Men den hjälper oss i alla fall att fortsatt visa vårt stöd, och att minnas att det vi redan vant oss vid aldrig får bli normalt. Att det pågått och bara fortsätter att pågå i så många dagar att vi inte längre orkar räkna dem, kan aldrig vara en ursäkt. Det omänskliga får aldrig normaliseras.
Innan jag kom hit idag lyssnade jag på två sånger. Den ena var Cornelis Vreeswijks svenska version av Boris Viáns antikrigsvisa, Le Deserteur, desertören. Cornelis sjunger:
Det får mig att se blod att höra hur ni skryter / när blod och tarmar flyter / om era pojkars mod / Min tapperhet är slut / jag tänker desertera / och göra det som flera / än jag funderat ut.
Den andra sången jag lyssnade på var också en cover, Mikael Wiehes version av Bob Dylans Masters of War, med den svenska titeln Ni som tjänar på krig:
Ni som tjänar på krig och på att människor dör / ni som tillverkar vapen som slår ihjäl och förstör / ni som säljer gevären och kanonerna med / jag vet var ni finns och jag vet vem ni är / ni sitter bakom skrivbord i eleganta kvarter
Vi lever i en tid när pågående militära interventioner och global upprustning ger vapenindustrin julafton varje dag. Krig är inte bara konflikter kring specifika landområden, krig är också globalt entreprenörskap. Och krigsindustrins biprodukt är allt fler människor på flykt.
Därför lever vi också i en tid när fler människor än någonsin tidigare i världshistorien tvingats på flykt på grund av våld och konflikter. I våras uppgav UNHCR att siffran nått hundra miljoner människor. Av dessa är fjorton miljoner flyktingar från kriget i Ukraina. Solidaritet med människor på flykt är idag en ödesfråga.
Fjorton miljoner på flykt på grund av kriget i Ukraina. Men invasionen får inte bara människor i Ukraina att fly. Människor flyr också från Ryssland, människor som dristat sig till något så enkelt som att kalla ett krig för ett krig. Eller som vägrar mobiliseras och bli soldater i kriget.
Och, vi lever också i en tid när inte bara allt fler människor är på flykt, utan när gränser stängs allt mer, gränskontroll hårdnar och push-backs av människor på flykt blir allt mer frekvent. Den solidaritet vi sett här med människor på flykt undan kriget i Ukraina måste bestå, och vi vet att vi är kapabla till det. Men för att den ska bestå måste den också alltid handla om människor och aldrig om nationaliteter. Den hårdnande gränsregimen innebär redan idag att allt fler människor som kommit till Sverige på flykt hamnar i papperslöshet, och därmed i rättslöshet. I slutändan riskerar detta att drabba oss alla.
Det är därför inte bara oroande, det är också direkt farligt, att vi lever i en tid när en svensk minister kan använda ord som ”utrotning” när hon talar om den del av vårt gemensamma samhälle där de allra mest utsatta lever: de som saknar papper för att arbeta, bo och leva under lagens skydd. Vi lever i en tid när det från politiskt håll ständigt upprepas att så många som möjligt ska ut, en tid när utvisning och deportation blivit ett självändamål.
Hundra miljoner människor på flykt i världen, innanför och utanför sina länders gränser. Fjorton miljoner av dem till följd av Rysslands invasion av Ukraina. Den somalisk-brittiska poeten Wasan Shire skriver, i Judith Kiros översättning:
Ingen lämnar sitt hem såvida hemmet inte är hajens mun. Du springer bara mot gränsen om du ser alla andra springa mot den. Pojken du gick i skolan med, som kysste dig bakom tennfabriken tills du blev yr, håller en pistol som är större än hans kropp. Du lämnar bara ditt hem om hemmet inte tillåter dig att bli kvar.
Att försvara sig mot angrepp är en rättighet. Att fly sitt hem från angrepp är en rättighet. Att fly sitt hem från förföljelse är en rättighet. Kring detta, kring denna allas vår rätt, behöver vi samla oss i solidaritet.
Solidaritet med Ukraina. Solidaritet med dem som försvarar sig mot aggressiv invasion. Må de inte brutaliseras. För vi vet att våld brutaliserar, även när det är del av ett legitimt försvar.
Solidaritet med alla dem som flyr krig och förföljelser.
Solidaritet med den ryska fredsrörelsen, med alla dem som under personliga risker höjer sina röster i vägran att bli passivt delaktiga i det som bara pågår och pågår och pågår utan att det ens får kallas krig.
Solidaritet med ryska desertörer som, likt Cornelis desertör, slänger sina pistoler i marken. Solidaritet med ryska män som flyr för att slippa mobiliseras som soldater i invasionskriget. Det är män varav en del befinner sig i Sverige, och en del också hotas av utvisning från Sverige. För, säger Migrationsverket, hur kan man veta säkert att just den här personen skulle komma att mobiliseras om han skickades tillbaka?
Solidaritet med dem som inte lyckas uppfylla Migrationsverkets krav på bevisning in absurdum.
Solidaritet med dem som står emot en militaristisk logik, när de högljuddaste svaren alla är militärstrategiska. Solidaritet med kurdiska och andra människorättsaktivister som flytt den auktoritära staten Turkiet, och som nu än en gång ser sig reducerade till bondeoffer i ett militärstrategiskt spel där rätten till asyl kommit att betyda noll och intet. För som Turkietkännaren Klas Grinell nyligen påpekat: att utvisa kurder till Turkiet strider mot svenska konventionsåtaganden. Solidaritet med dem som utvisas. Och med dem som riskerar att utvisas.
Solidaritet med alla – kvinnor, män, barn – som flyr konflikter. Inte minst de konflikter där det inte finns några legitima strider kvar att utkämpa, bara lokala och globala maktkamper i det fortsatta gödandet av en omättbar vapenindustri.
För det är dödandet, som hot eller som realitet, som göder denna industri.
Därför: solidaritet med alla människor som vägrar foga sig i dödandet. En solidaritet underifrån, människa till människa, i den konsekventa övertygelsen om att ingen människa någonsin kan vara eller bli illegal, en sådan solidaritet är det enda som kan utgöra ett mer hållbart skydd för oss alla mot folkmordens profitörer.
Solidaritet med livet – ingenting annat, ingenting mindre. Solidaritet med Ukraina. Leve Ukraina.