Vid ett tillfälle såg vi på nära håll en mink simma i Göta Kanal. Efteråt pratade hon i dagar om minken, om hur söt den var. Vid ett tillfälle kallade jag henne för snigel. Efteråt pratade hon inte om det. Jag hoppas att det minne som sitter kvar är det efter minken, och inte efter snigeln.
Det var två år sedan vi var ute sist. Då var hon sex. Det var lättare att motivera henne då. Eller så idealiserar jag i minnet. Sedan 2015, sedan bilderna av människor som vandrar i hundra- och tusentals längs med europeiska vägar, har jag varit besatt av att min dotter måste kunna gå. Att hon i sin egen kropp måste känna att den kan ta henne till andra platser. Kanske är denna besatthet det jag verkligen bär med mig från den inre europeiska kris som projicerades på människor som bara ville få leva. Den, och en vrede mot socialdemokratin som inte mattas med tiden, som inte längre ryms i mig, och som därför understundom transformeras till rent hat. Och så, såklart, en son, en välsignelse. Men han kom senare.
Kanske misstar jag mig, men jag tror inte mina föräldrar tvivlade allt för mycket på vad vi barn borde lära oss för att klara oss ute i livet (att vi sedan inte alltid följde deras rekommendationer är en annan sak). Själv våndas jag ständigt av ovisshet. När jag inte längre själv kan navigera i världen, när framtiden pendlar mellan hopp och avgrund, hur ska jag veta vad jag bör försöka lära min dotter? Vilka färdigheter och kunskaper bör hon ha? Kritisk reflektion? Historisk medvetenhet? Grundläggande naturmedicin? Principer för framställande av matjord?
Uthållighet att gå till fots.
Vi kom fram till en campingplats med våra tunga ryggsäckar, och köpte genast glass i receptionen. Där, insåg jag snart, var vi en kuriositet. Inte en enda av campingens tältplatser var upptagen. Överallt husvagnar och husbilar. Vi lyxade oss med ett av campingens tiotal svala vandrarhemsrum heller än att slå upp tältet i den trettiogradiga värmen. När allt kom omkring, jag hade råd. Hyrde lakan. Receptionisten sprang iväg och bäddade åt oss, trots att det inte ingick i priset. Jag tror hon tyckte synd om barnet.
Dagen därpå: frukost, ett bad i Göta Kanal, fortsatt vandring.
Ingen går längre till fots för att ta sig någonstans. Vi går markerade leder. Ställ bilen här, så går och går och går vi efter färgduttarna tills vi är tillbaka vid bilen. Vi har gått i en cirkel men vunnit en upplevelse. Att gå utanför lederna är besvärligt. Jag vet, jag har gjort det. Min dotter vet. Vid riksvägarnas rand susar bilarna förbi i farlig fart. De gamla vägarna däremot, huggs abrupt av när de kommer i konflikt med en åker eller granplantering. Det är ett landskap för motortransport och för produktion, inte för fotgängare. Att ständigt finna vägar runt; snår, lerfält, livsfarlig motorväg. Att tro sig kunna komma fram, men hitta en ogenomtränglig energiskog. Att gå för att faktiskt ta sig någonstans framstår som en märkligt otidsenlig aktivitet.
Kanske var det inte bara flyktingkrisen. Jag läste Rebecca Solnits bok Wanderlust om att gå till fots, och började se landskapet på nytt. För Solnit är gåendet är ett sätt att göra anspråk på en plats som offentligt rum, oavsett om det är i protestmarschen eller i den rekreerande promenaden, om det är på landsbygden eller i staden. När ett bostadsområde inhägnas, när en gångstig körs över, när en stad planeras utan hänsyn till annat än bilar, inskränks det offentliga. Den enkla kroppsrörelsen, ett ben framför det andra i syfte att förflytta sig i rummet, laddas hos Solnit med politisk innebörd.
Det är flyktingens kunskap. Du kan gå. Du kan ta dig fram utan någon annan hjälp än den egna kroppen. Bevakade gränser korsas många gånger bäst till fots. I skydd av natten och de lokala guider som kan ha ekonomiska motiv, mänskliga sådana eller både och, men som utan distinktion kallas ”smugglare”.
Mitt barn, du måste kunna gå till fots. Du måste kunna lita på att din kropp och bara din kropp kan ta dig dit du vill. Att den kan smyga sig över eller gräva sig under gränser. Kanske också simma över en flod. Lilla barn, du ska vara som minken.
Varför ständigt denna flyktberedskap hos mig, var kommer den ifrån? Redan som barn hade jag den, jag minns det alltför väl. De mer eller mindre genomtänkta planerna, provianten gömd bland kläderna i barnkammarens byrålådor. Äpplen som ruttnade och lockade bananflugor. Mammas vrede. Min oförmåga att förklara vad all maten gjorde där. På sätt och vis gjorde jag ju sedan verklighet av planerna, när jag till slut, under halvsanningar och falska förespeglingar tog tåget söderut. Du vet att du klarar dig med vad som ryms i en ryggsäck. Och mat, den kan alltid stjälas på vägen.
Vi ska gå till Söderköping! deklarerade min dotter stolt i början av sommaren, ekande vad jag i månader nött in i hennes hjärna. Och vi packade ner tältet, vattenflaskorna, stormköket och gick genast vilse i Norrköpings utkanter. Lokalsinne har jag aldrig haft. Men gick, det gjorde vi. Söderköping, buss sista biten för när allt kom omkring hade vi ju hela första dagen mest gått i cirklar. Mem längs med kanalen. Mink i kanalen. Rådjur på fälten. Skavsår och en ilsken beskyllning: Du är som en snigel!
Lilla barn, jag är ledsen att jag kallade dig snigel. Under tre dagar gick vi tillsammans med packning i trettiogradig värme, och vi kom nästan två och en halv mil. Det är ändå inte illa på dina korta ben. Nästa år går vi ännu lite längre.
