Personalen trodde att problemet var att hon pratade portugisiska med dem. Jag sa: Jag förstår inte heller vad hon säger. Bara enstaka ord. Ibland en halv mening.
Innan mamma förlorade talet var jag rädd för den dag när hon skulle tappa svenskan. Sedan förlorade hon förmågan att göra sig förstådd på bägge språken. Då insåg jag att på detta är personalen proffs: att ta hand om den som tappat orden. Inte helt olikt från när min dotter en gång inskolades på dagis, så liten att hon inte kunde verbalisera vad hon kände.
Hur mycket förstår mamma idag? Personalen, som trodde att hennes också för mig obegripliga mummel var portugisiska, berättade att det en dag kommit någon från rehabiliteringen som kunde spanska. I mötet med denna kvinna som talade ett besläktat språk levde mamma upp; skrattade, började babbla. Inte särskilt begripligt måhända, men med entusiasm.
Jag drog på mig visiret och tog mamma på en promenad i parken, sköt mödosamt rullstolen över de små broarna vid dammen som bär det dystra namnet Svartgöl. Jag kallpratade om grönskan, näckrosorna, trollsländorna. Plötsligt från mamma, frambrytande genom mumlet, orden: nossa que lindo, åh så vackert. Fler ord än jag hört henne sätta samman sedan i vintras. Senare samma dag kom hennes andra fullständiga mening. Det var när vi satt utanför boendet och sjuksköterskan kom gående över parkeringen. Civila kläder, på väg hem efter arbetsdagen. Mamma följde henne med blicken, tittade sedan stint på mig och viskade: Cê viu? Acho que foi minha filha. Såg du? Jag tror det var min dotter.
Vi var främlingar för varandra, mor och jag. Men vi delade i alla fall detta: Ett sönderhackat språk.
Nästa vecka börjar åter min dotters modersmålsundervisning. Hon har två modersmål. Men det är bara ett språk, det andra språket, som i skolan kallas ”modersmål”. Det gamla språket, med min envishet överfört till tredje generation. Mamma, jag lärde mitt barn ditt språk. Glöm inte det. När dottern började förskoleklass och kommunen erbjöd undervisning i modersmål blev jag glatt överraskad, det var ingenting jag hade räknat med. Men redan året därpå togs den rättigheten bort för förskoleklassbarnen. Hur länge kommer lågstadiebarnen att få ha sina lektioner kvar? På föräldramötet, en förälder som reser frågan: Finns det inga regler om att man måste tala svenska på skolområdet? Jag tittar på föräldern och tänker: duktig invandrare. Så många som internaliserar underordningen och gör den till dygd.
W.E.D. Du Bois identifierade en gång den ständigt närvarande men aldrig explicit ställda frågan: How does it feel to be a problem? Ja, hur känns det? Jag föddes och växte upp i detta land, med två modersmål och skvallrande ögon och hår. Men det är först nu som en specifik fråga – hur ska vi minska invandringen? – har börjat ställas i det offentliga samtalet som om dess premisser vore alldeles självklara. Det behöver inte längre motiveras, det behöver bara frågas: Hur ska vi minska invandringen? Jag föddes och växte upp i detta land, dotter till en invandrare, med två modersmål och skvallrande ögon och hår. Hur ska vi minska invandringen? Ja, hur ska vi minska på sådana som mig?
Slogs du mycket när du var barn? frågade jag sonen som kriget gav mig. Jag minns inte varför vi kommit in på ämnet. Han pekade på ett ärr under ena ögat, nästan utsuddat av åren men ändå synligt. Här, sa han. Jag blev avstängd från skolan i en vecka. Tills mina föräldrar talat med den andre pojkens föräldrar och fått dem att gå med på att jag kom tillbaka. Han tillade efter en stund: Det var inte jag som hade problem, det var han. Han tyckte inte om invandrare.
Och jag vet ju: afghaner är inte mycket värda i Iran. Inte heller här. Vem bryr sig? sa han. Och jag tänkte att det gör vi ju alla. Vi bryr oss. Vi reagerar. Vissa av oss genom att slå tillbaka. Andra genom att internalisera förtryckaren. De flesta av oss med en blandning av bägge.
Hur känns det att vara ett problem?
När jag fick barn upplevde jag mig mer utsatt för vardaglig rasism än tidigare. Att jag pratade med barnet på det andra språket gjorde att jag plötsligt inte passerade lika väl som jag förut gjort. Jag inte bara syntes utan också hördes som del av den befolkning vars tillväxt det är en allmän sanning att den måste hejdas. Nu, de senaste par åren, har jag allt oftare reagerat på att föräldrar som jag kan höra inte har svenska som modersmål, ändå pratar svenska med sina barn. Jag tjuvlyssnar på caféserveringar, på lekplatser, i affärer. Jag vet inte dessa familjers historier, jag vet inte deras skäl. Men varje gång jag hör dem tänker jag på min mor och på hur det varit om vi faktiskt övergett språket.
Hur skulle jag kunna döma någon av dessa föräldrar? Det omger oss alla som giftpartiklar i luften, den stupida pratsjukheten om språk och integration, floskler vars syfte är att lägga sig som en döljande filt över den rasism och diskriminering som är så mångas vardag, dessa återkommande politiska förslag om att begränsa språkanvändning hit och rätten till tolk dit – ja, hur fan känns det att vara ett problem?
Så här känns det: duktig invandrare pratar svenska med sitt barn.
Också min mor pratade svenska med oss barn. I skolåldern fasades portugisiskan successivt ut, även om den aldrig försvann helt. Både jag och min bror har i vuxen ålder återerövrat det språk vi först lärde oss att tala på. Vi gjorde det av olika skäl, men ingen av oss för att vi föreställde oss att vår mor skulle börja visa tecken på demens redan innan hon nått pensionsåldern.
När vi nu hemma vid köksbordet pratar om ansökningsbrev och cv brukar jag säga till sonen: Du ska alltid skriva att du talar persiska. Han läser till undersköterska, jobbar extra på demensboende. Jag säger: Det finns så många iranier i Sverige, och de börjar bli gamla många av dem. Omsorgen kommer behöva sådana som du.
Det vill säga, han kommer att behövas om rekryterarna bryr sig om sådana som min mamma.
Hur känns det att vara ett problem?
Såhär: som att ingenting man gör är gott nog för dem vars rätt att vara aldrig ifrågasätts. Inte ens när man med all ömhet man under tidspress kan uppbåda tar hand om allas våra gamla, under pågående pandemi, är det gott nog.
Under den intensiva coronavåren, när alla kurvor ännu pekade uppåt och frågan om smittspridning på äldreboenden kom upp på dagordningen, förklarade före detta statsepidemiolog Johan Giesecke att äldreomsorgens misslyckande bland annat berodde på den höga andelen invandrad personal vars ”svenska kanske inte är perfekt”. Exakt så formulerade han det. Som om människor inte begriper principer om handtvätt för att de talar med brytning.
Det är inte konstigt att duktig invandrare talar svenska med sitt barn.
Mamma, kanske var vi främlingar för varandra redan innan du försvann in i demensens dimmor. Men detta har vi i alla fall: Spillrorna av ett gemensamt språk. Jag läste någonstans att blir vi bara tillräckligt gamla, blir vi också alla förr eller senare dementa. Med demensen försvinner successivt de färdigheter vi erövrat genom livet. Jaget fragmentiseras, orden tappas bort. Men det språk vi en gång lärde oss att tala på är det som stannar kvar längst. En dag försvinner också det. Min mormor dog jollrandes.
